Mitt största mål i livet är att dö, men jag är rädd för att berätta

Mina första självmordstankar kom vid ungefär 9-års ålder, jag har kunnat kontrollera dem utan problem fram tills nu.
Numera känns det som om tankarna om döden tränger sig på, jag kan inte styra dem längre.
Varje kväll innan jag ska lägga mig så gråter jag mig till sömns. Jag vaknar med tårar i ögonen och somnar med tårar i ögonen.
Jag kan inte säga att livet känns orättvist, det är bara orättvist att jag ska behöva leva kvar i det här livet.
Har planerat vilka jag ska skriva avskedsbrev till, vad jag ska skriva. Funderar dagligen på olika sätt att ta sitt liv på, det snabbaste och minst plågsamma.
Det enda som håller mig kvar är mitt barn, min älskade skatt, jag skäms så ofantligt över mina tankar. Och för mitt barns skull så är jag rädd, jag förlorade min mamma i ung ålder, jag vill inte utsätta mitt barn för det. Men jag mår så dåligt och har tappat förtroendet  för vården. Jag är så rädd för att be om hjälp, tänk om dem inte enligt dem kan hjälpa? Om jag skickas runt runt runt, inte tar mig på allvar, bara skickar hem mig och säger att ”allt blir bra”.
Hur ska omgivningen reagera, tänk om alla backar undan från mig…  Har många skräckscenarier. Jag orkar inte bry mig egentligen, men jag bryr mig för mitt barns skull.
Jag ser inget grönt gräs på andra sidan, inget ljus i tunnelns slut, ingen bägare guld vid regnbågens slut.
Jag känner en sån kroppslig smärta, det gör ibland så ont att jag viker mig dubbelt när ångesten blir som värst.
Jag hatar att jag har blivit så bra på att ljuga om hur jag mår, jag låtsas må bra även när jag inte vill det. Det är något jag jag har byggt upp efter alla år. Jag kan må så himla dåligt påväg till en kompis och tänker att nu ska jag berätta hur jag verkligen mår. Men så fort jag kliver in genom tröskeln så försvinner allt, och jag blir så arg och besviken på mig själv.
För när jag ”mår bra”, kan jag inte sätta ord på känslorna jag har när jag mår kasst. Jag nästan glömmer bort hur det känns.
Sen när jag går därifrån kommer allt tillbaka fast mycket värre.
Jag vill verkligen inte mer, jag har gett upp, jag vill dö.

Jag känner igen det du skrev om att man inte berättar om sitt dåliga mående när man kliver över tröskeln…ibland är folk så glada så man vill inte förmörka deras tillvaro. Och få tror dom kanske att man själv är glad men man försöker bara vara artig och trevlig och förmår inte ösa ur sig sitt dåliga mående. Sen är det många som förminskar problemen oxå. Dom kansle säger “så har jag oxå känt, men det går över” och då känner man sig obekväm att säga att det faktiskt inte har gått över…ja sociala kontakter är så svårt.Man måste hela tiden se upp för vad man säger, se till att man ler tillräckligt, skrattar tillräckligt åt det dom pratar om, allt det där. Önskar att jag hade en nära vän att anförtro mig till. Som känner mig och låter mig vara som jag är. Undrar hur det skulle kännas!Att inte vara rädd för att vara fel.

Det låter som att du har det väldigt jobbigt just nu, att vara ensam med alla dina tankar och känslor. Jag tycker det är väldigt starkt av dig att du orkat fortsätta för ditt barns skull.

Purple Kuvisu skriver att hen känner igen sig i att man inte berättar om sitt dåliga mående för att inte förmörka andras tillvaro. Själv känner jag igen mig väldigt mycket i det du säger att när du mår bra kan du inte sätta ord på känslorna du haft när du mått dåligt.

Om du vill ha ett konkret tips så kanske du kan skriva ner hur du mår när du mår dåligt, eller är på väg att må dåligt. Om du har någon vän du kan anförtro dig åt kan du sedan visa det du skrivit.

Ha det bra!