Mitt mående är oklart..

Ja som titeln lyder så är mitt mående väldigt oklart.. Är idag 18 år, något jag aldrig trodde skulle hända, tar snart studenten, har en underbar familj, underbar svärmor och svärfamilj. En helt underbar kille har jag också, trotts det så vet jag inte om jag mår bra eller om man mår dåligt.  Blev diagnosernad med depression, inlärningsvårigheter osv förra året i April efter mitt sjätte självmordsförsök. Har mått psykiskt dåligt sedan jag var 13 år, började med självskadebeteende sedan kom droger in i bilden och allt blev kaos.
Har slutat med droger nu och är inte längre aktivt i mitt självskadebeteende men tankarna finns kvar varje dag.
Vissa dagar mår jag helt bra och känner att jag kanske inte har kvar min depression. Allt känns bara så meningslöst ändå, mycket krav nu i skolan innan examen och samtidigt ska jag hjälpa till hemma och plugga och må bra. Min mormor har alzheimer och börjar glömma bort vem jag är, det river sönder mig inombords. Har inte haft tid att vara hos henne på 4-5 veckor pågrund av plugg och att jag inte orkar ta mig dit. vet inte vad jag ska komma med denna text vill bara skriva ut lite. Mycket mer bakomliggande men de är nog inte så viktigt inte för att detta är det heller men jaja.
Jag överreagerar förmodligen som vanligt och livet är bra.

Jag är idag 21 år och har levt med depression sen jag var 13/14, levt med social ångest så länge jag kan minnas och jag vet allt om hur det är att inte vara förstådd.
jag har ett bra liv, bra familj ett bra jobb men mår ändå dåligt jag har aldrig riktigt blivit förstådd av någon någonsin. Den ända som förstår mig är jag själv och just där finns mitt svar. Jag förstår iallafall mig själv, jag pratar med mig mig och lyssnar på mig själv för vem annars förstår.

Ens tankar kommer aldrig riktigt att försvinna när man levt med något såhär länge så kommer det alltid att finnas där. Men det går att leva med det. Det är jättesvårt för ens dåliga dagar är alltid mycket jobbigare än en ”vanlig” persons.
vart vill jag komma med detta, jag har levt ett jobbigt ensamt liv med självmordstankar och självskadebeteende. Men jag idag kan leva med det och vet om att mitt liv aldrig blir riktigt som ”vanligt” och det är helt okej för mig. Jag mår ju faktiskt bra större delen av tiden nu.