Mitt liv kommer inte leva länge till

Vet inte hur man ska börja, vet inte hur folk tar det och vet inte ens vad jag gör här. Why the f not.. I mina 21 år i denna värld går jag fortfarande och undrar vad jag gör här. Bråk och våld i familjen, utnyttjad i vänskaper och relationer, hat som som trycker ner en och ständigt ensam och instängd i ens egna tankar. Gåendes på en vägkant 02:30 i mörkret med droger i kroppen och fortfarande inte kan frias från ens egna tankar. Varför ska det vara så svårt? Varför tas en människa in i livet på jorden bara för att gråta sig till söms med en flaska sprit. En godhjärtad och mest generösaste människan som sätter precis varenda liv framför sitt eget, sakta sjunker in i ett svart hål av ens egna tankar. Så ljus och stark på utsidan men så fort dörren stängs, läggs allt mer och mer tyngd på bröstkorgen och andningen blir svårare. Det sista steget över balkongen på 10e våningen togs aldrig. Varför? För det är egoistiskt. Tanken på alla runt omkring tas över. Viljan är stark vid varje syn på rakblad, men skammen dagen efter levs vidare i år.

Jag. Jag är deprimerad, sömlös, mörk och ledsen. Mina tankar svävar mellan att gå ut på kvällen och kväva mig med droger eller ”leva en dag till”. Går inte en natt utan att jag gråter mig till söms. Vad är meningen med detta inlägg? Inte vet jag.. om ens någon läser. Är bara så trött, trött på allt. Orkar inte andas mer

Jag läser. Och jag förstår, verkligen. Vad är det som håller kvar dig här? Någonting har du ju kvar eller?

Usch förstår att du mår så dåligt…

Din familj kan du ju inte göra så mycket åt!

Du beskriver ångest och depression – har jag rätt?

Min fråga har du kontakt med någon psykiatrisk mottagning eller vårdcentral?

Har du missbruksproblem? Vad använder du för droger?

Jag har aldrig kontaktat någon vårdcentral. Kan bara prata om sånt här på kvällen. Det känns som att när väl dagen slår om till natt så gör mitt psyke det också. Blir mörk inombords och skulle kunna spy noveller. När solen väl går upp så skäms jag över sånt här. Vill bara tysta ner all depression eller vad det kan vara. Jag har inget missbruk. Jag kan säga nej om jag vill, vilket jag gör. Det är bara tankarna som ständigt vill trycka ner mig. Jag kan må ”bra” på ljusa dagen, men som sagt på kvällen och natten så slår det till. Känns lite som att en demon har tagit mig haha… :/ Skulle kanske hjälpa med sömntabletter men jag vill inte ta kontakt med någon. Orkar inte kämpa mig fram på en vårdcentral om att jag behöver något. Vid många tillfällen anser dem inte att det är något att lägga tid på. Får lite huvudverk av sånt

hmm vad synd att du uppfattar vårdcentralen som något man måste kämpa sig till. Varför uppfattar du  vårdcentralen som något som är svårt att nå?