Jag vet inte om det är fler som känner som jag. Men jag måste få veta.
Jag är 26 och har sedan barndomen lidit av psykisk ohälsa av olika anledningar. Efter x antal inläggningar på bup, vuxenpsyk, ätstörningsavdelning och detta både frivilligt och med LPT, har det nu gått två år sedan senaste inläggningen. Jag mår sämre än någonsin och ingenting fungerar. Jag har denna gången faktiskt försökt få den hjälp jag tror är bäst för mig. Men plötsligt vänder sjukvården ryggen till.
Hade man nämnt självmordstankar för fem år sedan hade man genast blivit inlagd. Nu har de börjar rycka på axlarna och säga att de inte klandrar mig, att de inte kan hindra mig men att jag kan bli inlagd om jag vill. Jag vet inte om de kör någon omvänd psykologi efter att man fyllt 25, för det är så att flera har yttrat sig såhär utan att ha kontakt med varandra angående min hälsa. Är det så att man ger upp när patienten nått en viss ålder? Att det inte är lika viktigt att rädda personen då?
Jag kollade i min journal vad min terapeut skrev sist efter vårt möte: ”Har intensiva självmordstankar men suicidrisken är måttlig då patienten har haft möjligheten att ta sitt liv länge men inte gjort det.”, men saken är ju den att jag mår SÄMRE nu.De kanske har svårt att tolka mina känslor, eller så är det helt enkelt så att de inte bryr sig längre då jag är för gammal för att lägga resurser på?
