Jag är så deprimerad att jag är fullständigt likgiltig och känslolös. Jag känner mig inte värdelös och jag klandrar mig själv inte för något. Det enda jag kan önska mig för tillfället är att känna ångest. Men, inte ens ångest känner jag längre. Jag känner mig som en kropp och inget mer. Det finns inget inom mig, inte ens viljan att vilja har jag kvar. Jag har däremot hopp om att en dag kunna uppleva känslor igen.
Följande är inte skryt, utan ett bevis för mig att vad jag än kan uppnå i livet så kommer jag aldrig vara lycklig. Jag har varit en helt normal person. Jag har klarat skolan, jobbat i flera år och har tillräckligt för att komma in på min drömutbildning på KTH. Jag har det väldigt bra ekonomiskt också.
Jag har däremot ingen vilja. Det ända jag vill är ta livet av mig. Jag vill inte leva och jag tror jag aldrig kommer vilja leva. Men, jag stannar för min mamma och min syster. Min derpression blir däremot allt värre och snart är inte det tillräckligt för mig att stanna.
Det ända jag vill är att kunna känna någonting igen.
