Hem > Forum > Depression > Min mamma är deprimerad

Min mamma är deprimerad

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
9
  • Hon har varit det tidigare och alltid känslig för det. Men pandemin har gjort det tusen gånger värre. Isoleringen. Hennes mamma dog (inte av covid). Hon är på botten. De provar mediciner på henne och vill lägga in henne. Jag vet inte vad jag kan eller ska göra. Jag vill komma på något.. något som gör att det vänder. Jag vet att det inte funkar så. Att det tar tid. Att det är ett sjukdomstillstånd. Har själv varit där. Ändå är det det enda jag tänker på: vad kan jag göra?!

    Vet du på ett ungefär vad hon mår allra sämst av i sin depression? Funderar på om det går att hjälpa på något sätt om det är en enorm sorgeprocess som hon primärt går igenom just nu? Vet att det finns en hel del böcker i ämnet som jag tror kan vara hjälpsamma när man upplever stor smärta kring en förlust. Kanske du kan försöka finnas där för henne, lyssna och prata om just sorgen – ifall det kan hjälpa något?

    Trådstartaren

    Det var kört redan innan dödsfallet.. det blev mer som grädde på moset liksom. Vet inte, det är så stort. Så många saker. Nu är hon bara negativ och bitter över allt. Hon känner inget hopp, ingen vilja, ingenting. Det är jobbigt att erkänna men till slut påverkas man negativt själv också av att bara höra hur dåligt allt är. Jag har liksom inget att säga då. Jag kan ju inte säga emot henne och försöka peppa för det vet jag själv inte hjälper. Förstår du hur jag menar nu? När hon säger att allt är meningslöst kan jag inte säga nej för hon känner ju så. Börjar liksom gå ner mig själv i hopplösheten att inte kunna säga något.

    Absolut, jag förstår. Tror på att lyssna, bekräfta, visa att du ser henne. Försöka att inte säga emot utan ha inlevelseförmåga med det hon säger. Kom att tänka på att när man mår så där dåligt och är negativ/arg också så tror jag på ett sätt det är allvarligare än när man är ledsen och mer mottaglig för andra. Kan själv relatera till det. Tänker att det är då man också behöver som mest stöd och kärlek, när man på ett sätt kanske förtjänar det som minst. Förstår samtidigt att det tar enormt med energi och kraft att stå i det för dig. Har du några syskon och där ni kan hjälpas åt att försöka finnas där på olika håll? Det är viktigt att du får återhämtning också <3

    Trådstartaren

    Vi är några syskon men de andra har inte samma förståelse för depression utan ser det mer på ytan liksom, att hon är negativ och asocial. Lite som att hon borde gaska upp sig. Hon är nog inte lika öppen med dem heller. Jag får nog fortsätta bara ringa och lyssna och bekräfta.

    Ja, det känns som om jag sitter och ger klyschiga förslag som ”lyssna, bekräfta”. Jösses alltså. Jag vet helt enkelt inte vad du kan göra och har inga bra lösningar, är jag rädd. Det känns också som att det är lite ”the one million dollar question” (speciellt på det här forumet kanske?) vad fan gör man? Både gällande sig själv och hur hjälper man andra. Varje person och situation är ju också unik, alla har vi våra personligheter och grundläggande behov, så det som hjälper den ena verkar ju inte nödvändigtvis hjälpa den andra osv.

    Om jag säger såhär då: Vad har inte fungerat som du testat hittills? Är det just att lyssna och bekräfta som inte hjälpt nämnvärt?

    Trådstartaren

    Jag ringde henne idag och tänkte innan att:

    – jag ska inte säga emot och inte försöka vara pepp

    – jag ska inte låta som att jag tröttnar på de negativa kommentarerna i mina mmm-ande svar.

    – jag ska våga vara tyst och vänta på att hon fortsätter prata, inte verka stressad av att det blir tyst en sekund

    – jag ska fråga: vad är det du tänker på?

    – jag ska ha bestämt mig innan för att inte dras ner, samtalet är inte för mig.

    viktigast av allt visade sig vara att jag ringde igen. Och att jag lyssnade.
    det blev tyst och hon fortsatte.

    så mycket som påverkar hennes mående. Stressen är en sak. Sorg på det. Att vara pensionär och inte vara till nytta. Isoleringen som pandemin inneburit. Hon har inte direkt några vänner. Varit social inom yrkeslivet så det räcker brukar hon själv säga. De få vänner hon haft har alla dött. Hon har liksom inget att se fram emot tycker hon. Och jag kan typ förstå det. Hur får man då livsgnistan att komma tillbaka? Att glädjas över vad?

    Jag förstår att det är svårt. Fick en känsla nu också att det kanske inte är supermånga på det här forumet med liksom svart bälte i att hitta livsgnistan. Dock kommer jag att tänka på barnbarn, finns det inga såna? Barn kan ju vara fantastiska i såna lägen! De sprudlar liksom och påminner en om vad som är viktigt här i livet -typ att ha kul och vara i nuet. Humor brukar de ha också!

    Trådstartaren

    Jo det finns barnbarn. Hon har ju inte träffat dem nu under pandemin mer än fåtal gånger utomhus. Hoppas det blir bättre nu när vaccinet ges och så. Men det kommer ta tid för henne att komma tillbaka till sig själv och glädjen.

    Jag är arg på min far. Jag tycker inte att han gjort allt han kunnat, inte inser att han bidrar till skiten. Han borde släppa jobbet som hon gjort och på så sätt plocka bort stressmoment för henne. Han har alltid massa projekt och stress och grejer som påverkar henne men han har aldrig insett det. Eller han kan inte avsluta saker, blir aldrig färdig.. får nog bli en egen tråd om honom..

    Jag blir så rörd när jag läser detta. Är själv en deprimerad mamma som önskar att inga av mina barn ska känna ansvar att hjälpa och stötta mig. Jag har yngre barn och är så rädd för att framtiden ska bli sådan som du beskriver. Att ngn av barnen ska känna ansvar för mig och mitt mående. Fina du ibland kan man inte fixa en person utan bara hantera läget. Kram och styrka till dig och familjen

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
9

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.