Min kille har självmordstankar

Min kille har haft svår depression sedan ungefär fem år tillbaks. Han och sin familj har en ganska hopplös situation sedan de kom till Sverige nästan 9 år sedan som asyl. Han har därför endast fått utskrivet antidepressiva mediciner utan någon behandling/terapi under dessa åren.    Han gick till en läkare i Stockholm en kort period som han betalade för men de sa att han behövde skickas vidare, till en specialist men eftersom han inte har personnummer så fick han aldrig hjälp. Medicinerna har varit det enda som egentligen hjälpt honom, men han och sin familj fick utvisningsbesked sedan ett tag tillbaks vilket har lett till nya problem. Vanligtvis använder han sitt LMA kort för att få ut recept, men eftersom det inte är giltigt längre så kan han inte förnya receptet. Kontaktade för ett tag sedan organisationen, röda korset som hävdade att det gäller samma regler som innan men varje gång han kontaktat olika vårdcentraler och sjukhus får han i princip dörren i ansiktet.

Hans välmående har gått mycket upp och ner. Men de senaste månaderna, särskilt efter utvisningsbeslutet så har han blivit sämre och sämre, vilket har påverkat starkt vår relation också. De här 9 åren har knäckt han totalt, han ser sina kompisar börjar sitt liv, studera, flytta osv men han är fortfarande fast på samma plats. Jag studerar och bor i en annan stad , 1,5 h bort så Eftersom han på dagarna är ensam har gjort han sjunkit ännu mer djupare i depressionen. Eftersom han jobbar där och det är hans enda inkomst så har det blivit så här.

Jag känner hopplöshet för jag kan inte göra någonting åt situationen eller kan göra så han mår bättre. Att behöva förklara att livet är ändå värt att leva. Att självmord är inte lösningen och det kommer bli bättre. Vi kan prata länge om detta men även om han lyssnar så faller han snabbt tillbaka till ångesten, tvångstankar och självmordstankar kort efter.

Han har haft dessa tankar länge men det som jag märkt skillnad är saker han berättat och saker han hållit undan som jag fått reda på senare. Han säger oftare nu t.ex ”jag tror inte döden är så illa som alla säger, det kan vara vackert”.  Och saker som att han vill bli fri, att ”andra sidan” kan vara en mycket bättre plats än på jorden. Han har läst mycket om döden och teorier vart man hamnar etc. Jag fick också reda på nyligen att han gick varje natt till kyrkogården i två veckor. Bara suttit och tänkt, på döden antar jag.

Han har själv ringt till näl sjukhus och i princip bönfallit att bli inlagd för han är rädd vad han ska göra mot sig själv. Han har ringt till vårdcentraler och bett om att få hjälp och sagt han kan betala, men så fort han säger att han inte har personnummer så ändrar dem attityd direkt och säger de inte kan hjälpa. Såklart skulle han kunnat gå till privat vård, men han har inte råd att betala runt 1000 per timme eller hur mycket det nu är..

Blir så förbannad över hur detta system fungerar, men finns såklart inget att göra än att vänta på ett uppehållstillstånd, som förmodligen aldrig kommer hända.. vi vet inte riktigt vad vi ska göra. Just nu känns det att det är inte fråga OM han tar självmord, utan NÄR. Jag måste erkänna att jag är rädd varje dag, rädd att kanske vid denna stund gör han det.

Hans föräldrar vet att deras son mår jättedåligt  men de verkar inte tro att han kommer ta självmord. Sedan vet inte hans föräldrar saker som jag vet. På grund av åren med stress och flera jobb under åren i Sverige för att försörja familjen, har pappan utvecklat något sorts hjärtfel, så min kille är rädd att det skulle utlösa en hjärtattack. Därför har han undvikit berättat hur han mår, så jag vågar inte riktigt lägga mer tyngd på deras axlar. Just nu är det jag som är hans närmaste kan man säga.

Det jag hoppades få hjälp med här är därför vad jag kan göra som närstående? Ni som kanske har någon nära som har depression och till och med självmordstankar, hur hanterar ni denna person, vad kan man säga och göra?

Det går väl att skaffa personnummer? Eller tar det för lång tid?

Anonym skrev:

Det går väl att skaffa personnummer? Eller tar det för lång tid?

Ja Om det vore så enkelt.. de flydde från Iran för nästan 9 år sedan. Kort sagt har de fått gång på gång avslag på sin ansökan för migrationsverket inte tror på dem trots samlad bevismaterial. Deras logik är i princip så länge det inte är krig i landet så har man ingen flyktorsak. De fick problem med regeringen och att återvända är inget alternativ.

sedan får jag frågan ofta varför vi inte söker samboskap eller giftemål, det är inte så enkelt som många tror. Han skulle behöva åka tillbaks till Iran och söka från svenska ambassaden där. Förutom att det är farligt så skulle han få flygförbud eftersom han skulle bli tvungen att göra tjänstgöring som soldat(lumpen) i nästan två år.

Och ja varje gång man gör ny ansökan för asyl eller överklagar så får räkna med handläggningstid på 1-2 år, minst.

De tar inte heller någon hänsyn till att han och sin bror kom till Sverige som minderåriga, 14 och 17 år heller

Jag är inte anhörig men har depressioner (inte lika djupa) och kan ge min syn på det hela. Jag förstår att han vill dö framför allt när han samtidigt har ångest. Då vill man bara bort från sig själv och döden är den enda lösningen för att få må bättre.

Du kan säga och göra vad du vill. Ta inte hänsyn och träng dig gärna på. Detta eftersom man vill dra sig undan och förstår inte att det man behöver är det motsatta. Han behöver dig så mycket att få prata och prata om det ännu mer hjälper förmodligen. Jag funderar på om det finns forum på nätet för honom, det är nog bra att kunna dela sina tankar med andra som upplever eller har upplevt samma känsla. Detta för att kunna förstå att döden inte är lösningen. Att 9 av 10 som blir räddade från ett självmordsförsök tar inte livet av sig utan dör av andra orsaker. Försök få honom att sluta tänka för mycket på döden och fokusera på det lilla goda i livet istället. Att han ska leva om inte för sin egen skull, så för din skull och för hans övriga familjs skull. Vet inte om han eller du haft någon nära anhörig som dött. Med döden kommer nämligen känslor av skuld för de anhöriga, det är så att säga inbyggt i sorgen. Detta oavsett dödsorsak. Kan föreställa mig att om en anhörig dör av självmord att skulden borde bli outhärdlig.

Finns det gratis terapi på nätet? Har ni sökt på youtube? Till sist ett oetiskt tips, kan du fejka att du mår psykiskt dåligt så att du får antidepressiva utskrivet så att han kan fortsätta med sin medicin?

Hoppas din älskade pojkvän snart mår bra igen!

Anonym skrev:

Jag är inte anhörig men har depressioner (inte lika djupa) och kan ge min syn på det hela. Jag förstår att han vill dö framför allt när han samtidigt har ångest. Då vill man bara bort från sig själv och döden är den enda lösningen för att få må bättre. Du kan säga och göra vad du vill. Ta inte hänsyn och träng dig gärna på. Detta eftersom man vill dra sig undan och förstår inte att det man behöver är det motsatta. Han behöver dig så mycket att få prata och prata om det ännu mer hjälper förmodligen. Jag funderar på om det finns forum på nätet för honom, det är nog bra att kunna dela sina tankar med andra som upplever eller har upplevt samma känsla. Detta för att kunna förstå att döden inte är lösningen. Att 9 av 10 som blir räddade från ett självmordsförsök tar inte livet av sig utan dör av andra orsaker. Försök få honom att sluta tänka för mycket på döden och fokusera på det lilla goda i livet istället. Att han ska leva om inte för sin egen skull, så för din skull och för hans övriga familjs skull. Vet inte om han eller du haft någon nära anhörig som dött. Med döden kommer nämligen känslor av skuld för de anhöriga, det är så att säga inbyggt i sorgen. Detta oavsett dödsorsak. Kan föreställa mig att om en anhörig dör av självmord att skulden borde bli outhärdlig. Finns det gratis terapi på nätet? Har ni sökt på youtube? Till sist ett oetiskt tips, kan du fejka att du mår psykiskt dåligt så att du får antidepressiva utskrivet så att han kan fortsätta med sin medicin? Hoppas din älskade pojkvän snart mår bra igen!

Tack för inlägget! Min fråga var såklart öppen till även de som går eller gått igenom svåra saker, så man kan få så många råd som möjligt. Var lite otydlig med det 🙂 jo jag tränger mig på en del för att han ska öppna upp sig, men är svårt ibland. Han har tyvärr mycket humörsvängningar som kan leda till bråk, och då brukar jag ta avstånd för blir frustrerad/ sårad och/eller tar mycket på min energi..han brukar säga jag och hans familj är egentligen anledningen han orkat tills nu, så det är väl positivt att han väljer kämpa för oss. Klargör också vilken smärta, skuld och sorg han kommer lämna efter sig om han skulle ta sitt liv.

Han förklarar sina känslor bättre i talform än skrift, men ett eget forum är såklart smart. Har kontaktat två hemsidor, KRY och mindler som har terapi på nätet. En skulle återkomma och den andra kräver svenskt personnummer och bank id. Kommer inte som en chock riktigt.

”Att 9 av 10 som blir räddade från ett självmordsförsök tar inte livet av sig utan dör av andra orsaker”. Hur menar du då? Vilka orsaker dör de av då?

Han har inte haft någon anhörig som dött utan anledningen han är så fokuserad på döden är ju på grund av hans nuvarande livssituation. Psykologer har skrivit intyg till migrationsverket att hans depression och ångest är på grund av att han är asyl. Så att han får uppehållstillstånd skulle få honom att må mycket bättre för det skulle betyda han Kan börja sätta sina drömmar i uppfyllelse, studera, flytta etc. kunna ha egen bank, kreditkort, kunna få tillbaks sin skatt utan problem och resa utomlands etc. Sånna saker som är självklara för oss. Många kanske inte tror detta men man blir bemött annorlunda när man inte har personnummer, har jag hört många som fått uppehållstillstånd som också sagt det.

Hittills så har han fått tillgång till en medicin från sitt hemland Iran, men det tar ju slut också efter ett tag. Vet inte hur han fick det men hans pappa är läkare så förmodar att han hjälpte på något sätt. Min syster har bipolär sjukdom, kanske hon skulle kunna hjälpa :/ får se hur man ska göra. tack så mycket! Hoppas jag också..

 

Klart det är omöjligt att förstå för oss andra som inte behöver vänta på besked om vår framtid. Tärande! De dör ju av naturliga orsaker eller olycka som alla andra. Källa https://www.svt.se/30-liv-i-veckan/

Må gott!