Min dotter vägrar ta sin medicin

Hej,

Min 14-åriga dotter har lidit av depression, självskadebeteende osv en lång tid. De senaste månaderna har det dock exploderat och hon mår extremt dåligt.

Vi har kontakt med BUP, men det går sååå långsamt!

Hon har vägrat gå till tre läkarbesök hos BUP så igår kom dom hem till oss istället. Då fick vi också hennes s.k vårdplan, läkaren skrev ut Fluoxetin + att hon fick tid hos psykolog om TVÅ veckor!!! Hon fick en manlig psykolog, trots att hon sagt att hon inte vill prata med en manlig. Så jag är inte säker på att hon kommer gå dit. Dessutom vägrar hon ta medicinen!

Vet inte vad jag ska ta mig till, HUR ska jag få henne att förstå att hon MÅSTE ta sin medicin??

Tacksam för tips!

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Hej, Min 14-åriga dotter har lidit av depression, självskadebeteende osv en lång tid. De senaste månaderna har det dock exploderat och hon mår extremt dåligt. Vi har kontakt med BUP, men det går sååå långsamt! Hon har vägrat gå till tre läkarbesök hos BUP så igår kom dom hem till oss istället. Då fick vi också hennes s.k vårdplan, läkaren skrev ut Fluoxetin + att hon fick tid hos psykolog om TVÅ veckor!!! Hon fick en manlig psykolog, trots att hon sagt att hon inte vill prata med en manlig. Så jag är inte säker på att hon kommer gå dit. Dessutom vägrar hon ta medicinen! Vet inte vad jag ska ta mig till, HUR ska jag få henne att förstå att hon MÅSTE ta sin medicin?? Tacksam för tips!

Jag skulle tro att det gäller att prata om medicinen vid rätt tillfälle. Om det blir ett konstant tjat om det så kommer det att trigga en “Nej” reaktion så fort hon hör ordet medicin. Antingen kanske man ska ta det när hon är som djupast nere, då hon kanske är mest mottaglig för idén. Kan också bli tvärt om att hon känner “Vad är det för mening att ens försöka”. Eller åt andra hållet när hon är som mest glad eller neutral i humöret. Risken då är istället att hon känner att det inte behövs eller att det drar igång ett jobbigt samtal som drar ner henne igen.
Så tillfället är väldigt viktigt och när känner du nog bäst själv.
Det kanske kan hjälpa att förklara vad medicinen gör, att det i många fall bara är ett tillskott som kroppen/hjärnan har brist på naturligt. Som med järn eller D-vitamin.
Sen tror jag att en tjej närmare sin egen ålder vore bättre än någon psykolog. Även om en psykolog är bra så kan det få henne att känna sig med udda än hon redan gör. En kontaktperson i hennes egen ålder kan få henne att känna sig mer “normal”.

Tack för ditt svar!

Jag har förklarat vad medicinen är för, att det är som att bilen behöver fyllas på med olja ibland och nu behöver hon en påfyllning med seretonin så att hon kan bli gladare. Eller som att ibland behöver man äta penicillin eller gipsa ett ben…

Men det är som att hon inte vill ha hjälp.

Kontaktperson har vi provat, men det hjälpte ingenting tyvärr.

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Tack för ditt svar! Jag har förklarat vad medicinen är för, att det är som att bilen behöver fyllas på med olja ibland och nu behöver hon en påfyllning med seretonin så att hon kan bli gladare. Eller som att ibland behöver man äta penicillin eller gipsa ett ben… Men det är som att hon inte vill ha hjälp. Kontaktperson har vi provat, men det hjälpte ingenting tyvärr.

När det gäller kontaktperson så kan det ta några gånger innan man hittar rätt tyvärr. Lätt att bli avskräckt.
Kan det vara så att hon förknippar medicinen med att det är något fel på henne tror du?
Ibland kan man känna att man inte är värd hjälp om man är väldigt deprimerad eller känner skuld över något. Jag skrev med en förälder här för några veckor sen, skulle tro att du är samma person.
Som du själv skrev så är systemet så extremt långsamt på att skaffa rätt hjälp. Kan vara så att ni får titta på alternativ vid sidan av medans ni väntar på BUP för som jag minns det om du är samma förälder som då så är det ganska allvarligt och hon behöver hjälp snart.
Kan du berätta lite hur hennes dagar ser ut nu när hon har sommarlov. Går hon ut något? Skriver hon med någon via dator eller mobil? Är hon social med dig eller bara instängd?

Hej, förlåt att mitt svar dröjt jag orkar knappt tänka längre. Det är möjligt att det va mig du skrev med nyligen.

Vi väntar nu på hjälp från BUP Mellanvård, då de kommer hem till oss eftersom min dotter vägrar åka till dem.

Hon vägrar fortfarande ta medicinen men kan inte säga varför, hon bara vill INTE! Det spelar ingen roll vad någon säger. Jag vill bara förstå VARFÖR?

Hon går inte utanför dörren, skriver inte med någon, äter inte (annat än lite chips), borstar inte tänderna, tvättar sig inte, hon bara ligger. Ibland är hon lite social med mig och tittar på tv en stund.

Hennes pappa kommunicerar inte med mig, så jag är helt ensam i det här. Enligt honom är det mitt fel att hon mår såhär. Jag har vänner och pojkvän som stöttar, men det är ju inte samma sak…

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Hej, förlåt att mitt svar dröjt jag orkar knappt tänka längre. Det är möjligt att det va mig du skrev med nyligen. Vi väntar nu på hjälp från BUP Mellanvård, då de kommer hem till oss eftersom min dotter vägrar åka till dem. Hon vägrar fortfarande ta medicinen men kan inte säga varför, hon bara vill INTE! Det spelar ingen roll vad någon säger. Jag vill bara förstå VARFÖR? Hon går inte utanför dörren, skriver inte med någon, äter inte (annat än lite chips), borstar inte tänderna, tvättar sig inte, hon bara ligger. Ibland är hon lite social med mig och tittar på tv en stund. Hennes pappa kommunicerar inte med mig, så jag är helt ensam i det här. Enligt honom är det mitt fel att hon mår såhär. Jag har vänner och pojkvän som stöttar, men det är ju inte samma sak…

Måste vara extremt frustrerande och hjärtskärande att inte kunna göra något, eller veta vad du kan göra iaf.
Jag vet att det kan kännas fel och att det man vill är att vara så snäll man kan mot henne nu. Men kan det vara så att du är för snäll? Att det hon behöver är någon som säger “så här är det”.
Det kanske är så att du inte får vara för mjuk, det är skillnad på att vara den hon vill att du är och den hon behöver. Hon kan inte ta sig ut eller aktivera sig och sköta sin hygien så du måste sätta ner foten. Det kommer kännas hemskt så klart och hon kommer inte att visa tacksamhet nu. Men du måste fokusera på framtiden.
Du får kanske hitta på något “straff” om hon inte tar sin medicin. Eller berätta för henne att om hon blir undernärd kan hon behöva läggas in och tvångsmatas. Vilket om hon har en ätstörning kommer att vara en hemsk upplevelse för henne.

 

 

Jag har verkligen försökt allt och du har helt rätt, det är hjärtskärande när ingenting verkar hjälpa.

Försöker jag sätta ner foten så sluter hon sig bara mer tyvärr, jag har försökt. Jag har sagt att om hon inte tar medicinen så kommer hon bli tvångsinlagd och det är ingenting jag kan göra åt det.

Det känns som att det som fungerar bäst är att jag försöker bara vara ”som vanligt” inte helt lätt i den här situationen, men jag försöker.

Imorgon får jag veta vilken dag BUP Mellanvård kommer hit, så jag lägger ner diskussionen om medicin så länge. Jag tänker att dom får ta det, det kanske blir bättre.

Men vi hade ett stort framsteg idag, hon gick och tvättade håret imorse och sen ikväll frågade hon om vi kunde åka till Mc Donalds och köpa pommes. Hon klädde t.o.m på sig och följde med. Har aldrig varit så lycklig över att få åka till donken!!!

[Yellow Sikuvi]

Wow ja det var verkligen stora framsteg, allt på samma dag. Kanske något du sagt som sjönk in efter ett tag. Eller så insåg hon själv att det inte fungerar att fortsätta som hon gjort.
Dock är det nog bäst att förvänta sig att det är tillfälligt och att hon faller tillbaka imorgon igen. Men man kan hålla tummarna för att det är på väg åt rätt håll.

Kanske var det att hon visste att BUP skulle komma så hon ville ha något positivt att meddela så att de inte skulle hota med att lägga in henne. Oavsett anledningen så är det enormt bra. Hon kanske behöver inse saker själv och ta besluten på egen hand. Det bästa du kan göra kanske är just att finnas där när hon kommer på det.

Jag hoppas verkligen att de från BUP kan göra något positivt gällande medicinen också, så de inte skrämmer henne eller gör henne mer motvillig.
Jag håller tummarna 🙂

Ja idag är det sämre igen tyvärr 😢

Jag har inte berättat att BUP ska komma hem till oss, vill inte göra det förrän jag vet mer konkret när osv.

Jag tror att hon mår bäst av att fatta besluten och ta initiativen själv. Inbillar mig att hon känner sig lite starkare då, att kanske självkänslan växer även om det bara är lite, lite…

Snart börjar skolan igen och vi hoppas på ett skolbyte annars vägrar hon gå. Jag har krigat med kommunen om det sen i maj, man blir galen av allt detta krigande. Sen vet jag iof inte om jag får iväg henne till skolan även om hon får byta 😢

Jag blir nyfiken på vem du är, inte personligen så, men jag ser att du svarar lite här och där i forumet. Mår du eller har du mått dåligt själv?

Tack för tummarna! ✊🏼

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Ja idag är det sämre igen tyvärr 😢 Jag har inte berättat att BUP ska komma hem till oss, vill inte göra det förrän jag vet mer konkret när osv. Jag tror att hon mår bäst av att fatta besluten och ta initiativen själv. Inbillar mig att hon känner sig lite starkare då, att kanske självkänslan växer även om det bara är lite, lite… Snart börjar skolan igen och vi hoppas på ett skolbyte annars vägrar hon gå. Jag har krigat med kommunen om det sen i maj, man blir galen av allt detta krigande. Sen vet jag iof inte om jag får iväg henne till skolan även om hon får byta 😢 Jag blir nyfiken på vem du är, inte personligen så, men jag ser att du svarar lite här och där i forumet. Mår du eller har du mått dåligt själv? Tack för tummarna! ✊🏼

Jag hoppas att mötet med BUP gick bra om det blev av.
Ja jag kan tänka mig att hon behöver känna att det är hon själv som fattar besluten, hon är ju tonåring också trots allt så att följa vad mamma säger är inte alltid så lockande.

Jag förstår inte att det ska vara så svårt att få byta skola, de måste väl ta hänsyn till hur eleverna mår och anpassa deras skolgång för att ge dem så bra förutsättningar som möjligt. Det kanske händer mer när skolan väl börjat och de inser att hon faktiskt vägrar att gå. Men isf kanske det blir att hon får byta några veckor in i terminen vilket kanske kommer kännas jobbigare än att byta från början.

Jag lever också med viss psykisk ohälsa, inte lika stark som de flesta som söker stöd här skulle jag säga och det var värre för än vad det är nu. Jag tar medicin och har gjort det i många år vilket får mig i mer balans än utan och jag brukar öka dosen lite under vintern då det är mörkare och jobbigare.
Jag har väldigt lätt att sätta mig in i andras situation även om jag själv inte varit i samma eller ens liknande situation.
Det är bara att fråga om du undrar något mer specifikt, jag säger till om det skulle vara något för personligt.