min bror är sjuk.. men jag finns också, mamma.

Min bror undergick en lång operation idag för att ta bort sin infekterade tarm och få sin stomipåse.

Såklart att jag är glad för hans skull- jag är verkligen, verkligen det.

..Men jag vill försvinna; att inte behöva känna skuld för att jag bokstavligen inte kan hantera att dyka rakt in i hans situation och ner under ytan.

Men jag då? Jag och allt jag som sexton-åring är håller på att sjunka till botten och drunkna. Varför verkar ni bara bry er när det rör honom? Är det för att ni kan hantera just hans tillstånd som en tjugoåtta-åring med chrons men inte mitt, med depression och allt det innebär?

Kan folk snälla sluta ringa min mobil med det spruckna glaset och fråga om honom? Snälla, bara sluta.

Ring hans flickvän sen två år, eller kanske hans jävla mamma- sluta ring hans lillasyster som ni släktingar kontaktar efter år av inställda middagar och släktträffar bara för att fråga om hans tillstånd.

 

..

Jag finns också här.

 

Jag är så jävla ledsen.

Jag är så jävla ledsen att jag existerar.

Jag är så jävla ledsen att jag inte kan hantera din situation, brorsan.

Jag behöver hjälp, någon, vem som helst att prata med som bara känner till mig och inte min bror. Jag är så jävla utmattad.

Jag känner att sexton år på den här jorden är för tidigt för att vilja välja den enkla vägen ut.

Finns det en bup-klinik i området du bor i? Du behöver inte ha dina föräldrars tillstånd eller medvetande för att kunna gå dit. (Dock så behöver man det om man behöver antidepressiva)

[Teal Cofude]

Jag vill inte försvara din omgivning utan bara blänka till lite att en förklaring kan vara att de är upptagna med vad DE tycker är prio ett just NU. Enligt egen erfarenhet är det olika vad man ser på som akut eller viktigt, i alla fall i första anblicken utan vidare förklaring.

Jag vill däremot försvara dina funderingar och tycker att det är viktigt att du gör din röst hörd. Du är viktig du med. De kanske inte förstår hur akuta dina problem är om du inte skriker rakt ut? Du får lov att ta plats i ditt eget liv och göra det bästa för dig själv.

För mig är det ett friskhetstecken att du säger ifrån att du inte vill ha fler samtal eller ställa upp som allmän informationskälla. (Även om det bara är här du gjort det hittills så låt det inte hindra dig att fortsätta göra det i din omgivning.) Om du orkar så kan du samla på dig lite “bra att ha”-repliker som t. ex.
“Du får ringa/prata med XXX istället. Denne kan ge dig information.”
“Du ringer till fel person. Jag har inget att berätta.”
“Prata med mamma istället. Hon vet allt.”
Ja så kommer: “Men XXX svarar inte…” Svara då att de får ringa XXX igen, ursäkta dig och lägg på luren. Det låter enkelt men är svårt när man står med luren vid örat, men träna på det så faller dig sig mer och mer bekvämt att avvisa.

Jag tror att jag förstår dig då du skriver att personer som aldrig tidigare hört av sig nu ringer ner dig. Nu duger det! Känslan av att bli utnyttjad ligger nära till hands, men så fungerar vi människor. Vi är nyfikna och förmodligen oroliga. Det är inte alla som har social kompetens eller empati nog att förstå att det kan vara jobbigt att vara i andra sidan luren.

Tillåt dig att inte svara i telefon när du är trött/ledsen. Berätta för din mamma att du är ledsen så att det gör ont. Tveka aldrig på att du har rätt till uppmärksamhet, även om du ibland måste stå i skuggan ett tag. Gör något för dig själv som ger dig god energi. Sätt dig själv i fokus. Hitta något som kan distrahera dig tills du får rätt hjälp, men fortsätt skrika i din omgivning. Någon kommer att höra dig, frågan är vem hör dig först. 🙂 Vi hör dig!

Fortsätt skriv här om du känner att det hjälper.

tack ni båda. era svar hjälpte mig att hitta ut från en mörk plats jag varit vilse en lång tid.

(ps. förlåt för sent svar och tack igen!