Hem > Forum > Depression > Min ångest och depression

Min ångest och depression

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Jag vill inte jämföra mig med någon annan, då säkert många har det värre än vad jag har det. Men min verklighet är min egen, och jag har haft enorma personliga problem sedan 2015. Egentligen har mina problem funnits med mig sedan 90-talet, men jag var för ung för att förstå det då. Jag har nu blivit ”vuxen” och jag har börjat förstå mer om mig själv och mina spöken, och jag tror att det är lättare för mig nu att försöka förklara vad jag går igenom. Jag vet helt ärligt inte var jag ska börja, men det var för två år sedan som jag gjorde ett självmordsförsök, och hittades av polis som hade larmats. Jag togs till en psykiatriavdelning i en större stad i Sverige, och sedan dess får jag tillbakablickar på vad jag gick igenom under den stunden. Jag ska inte gå in på detaljer om det, men jag vill bara ge en klar bild över hur jag kommit hit till detta forum. Jag har mycket länge försökt hitta någon plats att äntligen få skriva av mig, och nu hoppas jag ha hittat rätt.

    För att slippa göra detta inlägg extremt långt och jobbigt, vill jag bara berätta om hur jag känner. Jag vet inte om jag är deprimerad, är jag ens det? Är jag bara löjlig? Jag är mellan 20-30 år, jag har barn och är skild. Jag har inte många intressen. Jag brinner knappt för någonting. Jag kommer att låta som ett svin, men hör och häpna: jag bryr mig inte om något eller om någon. Jag bryr mig bara om pengar, och jag anser inte att det är fel. Nej, det handlar inte om att ha materialistiska saker. Jag handlar knappt något. Jag vill bara ha känslan att jag slipper vara orolig över min ekonomi. Det här är mitt enda mål i livet. Folk brukar fråga mig; vad vill du bli? Ja, tack för stressen, känner jag. Jag försöker konstant leta vad jag vill göra med livet, men med åren som går så känner jag att jag inte har en mening alls. Tiden går bara framåt och jag sitter där och undrar, vad fan är det för fel på mig? Det känns som att alla i min årsgång vet exakt vad de vill göra och har uppfyllt sina drömmar. Samtidigt sitter jag här och orkar knappt gå upp ur min datorstol. Jag har nu jobbat på Covid-19 avdelning sedan pandemin utbröt i Sverige. Anledningen? Det var helt frivilligt. Jag försökte hitta mig, och vad jag ville göra med livet. Ska man säga att det var som att söka en utmaning? Visst, det har varit tufft, men också roligt. Det skulle ha varit min utväg från att inte vara någonting till att bli någonting.

    Jag ska inte ljuga och säga att jag inte tänkt på att avsluta livet sedan jag togs in på psykiatriavdelningen, men idag känner jag verkligen för att göra det. Det var ganska länge sedan jag kände såhär starkt för det. Jag börjar nu inse hur långt mitt inlägg börjar bli, så jag får skära av det härifrån. Notera att detta är en liten nål i en myrstack som jag känner. Jag skulle kunna lägga till så extremt mycket mer. Jag undrar bara om det är någon där ute som känner exakt samma sak. Eller är jag bara löjlig?

    Trådstartaren

    Jag har nu suttit och tänkt igenom vad jag skrivit, och vet inte hur jag tar bort mitt första inlägg. Men jag känner ett extremt självhat. Jag hatar verkligen mig själv. Mitt inlägg får mig att se ut som jag är galen i pengar, men nej det är jag inte. Jag har sedan länge känt att jag inte duger åt något. Jag har alltid varit utstött i alla sammanhang. Jag känner mig knappt välkommen hos min familj, bla bla bla. Som jag redan sagt, jag vet inte var jag ska börja. Jag ifrågasätter mig själv varje dag. ”Kunde jag ha sagt såhär istället för det här?” Jag tänker på alla misstag jag gjort i mitt liv och jag känner alltid att jag sårar människor trots jag inte menar att göra det. Jag försöker alltid bättra på mig själv, men det blir bara aldrig bättre. Därför sitter jag här varje dag och undrar vad jag ska göra för att bli en bra människa. Jag önskar inget annat mer än att ge människor den respekt de förtjänar, men ändå vill ingen ha med mig att göra. Därför börjar jag undra. Vad är det jag kan göra bättre? Mina hjärnspöken bara sprider sig över allt jag tänker på. Varför är jag inte utbildad, varför är jag inte värd något? Varför blev jag som jag blev? Som sagt, jag drivs av ett enormt självhat. Jag vill återigen berätta att det handlar om så mycket mer. Jag skulle kunna skriva och skriva och skriva. Det tar inte slut. Jag känner bara att mitt första inlägg blev fel så ta det med en nypa salt!

    Hej och varmt välkommen hit!

    Jag tycker det var fängslande att läsa det du skrev. Skriv gärna på, och du behöver inte alls tänka på att det är för långt tänker jag. Det är inte så många som svarar på inlägg (men tydligen många som läser) på det här forumet (förmodligen för att många av oss mår för dåligt), så det enda som händer är att man inte får något svar. Min devis är också ju ärligare desto bättre. Måste säga att tjusningen med det här forumet är just att man slipper höra massa förskönade versioner av verkligheten eller personligheter. Äntligen är folk lite ärliga!

    <3

    Tack för din delning🙏 Du är nog inte ensam om det här, och stressa inte upp dig för det du skrev, jag kommer aldrig döma dig. Man är ingen idiot när man är medveten om vad man har för brister, det är lättare att jobba med något när man vet vad det är. Och det verkar som om du är medveten om det och det kommer hjälpa dig otroligt mycket. Jag är en som själv har lidit i många år av psykisk ohälsa och är även en tillfrisknande beroende idag och en tacksam sådan. Men tro mig det har inte alltid varit så, jag har haft många dagar, kvällar, nätter av misär och ensamhet och massa massa mörker med överdoser självmordstankar och även flera försök. Jag trodde på riktigt att jag inte var gjord för den här världen och att det finns en värld som väntar på mig så att jag behöver ta självmord, tänk va sjukt att jag verkligen trodde på den tanken och den var inte konstig för mig, då var den inte konstig. Idag kan jag inte förstå hur jag kunde lura mig själv  till att tro på en sån tanke. Men när man väl är där och mår som man mår så är det väldigt normalt att tänka så känner jag. Det ändå jag vill säga till och jag vet att det är svårt men, alla dessa tankar om en själv är en självcentrering då man egentligen tror att allt handlar om en själv och att alla ser vad du gör och att alla kommer döma dig. Jag fick lära mig den hårda vägen och en terapeut satte mig på plats då allt handlade bara om mig! Jah tänkte inte något på alla jag skadade pga mitt beteende, ja tänkte inte dugg på hur jag skrämde min sambo min pappa och familj varje självmordsförsök med massa överdoser, jag tog överdoser och ringde min sambo för att hon skulle tycka synd om mig men förstod inte att hon var livrädd varje gång och att jag nästan ärrat henne for life. Männiksor är för upptagna med sina liv för att ens tänka på hur vi ser ut vad vi har eller inte har eller vad har gjort eller inte gjort, troligtvis har dom själv samma problem och tyvärr så gräver man ner sig själv när ingen annan står där med en spade. Vi gör det här mot oss själva helt enkelt. Men sök gärna proffesionell hjälp det hjälpte mig och idag är jag den som alla frågar ””varför är du så glad hela tiden” ”hur kan du vara så positiv hela tiden”. Jo för idag är jag tacksam för dom små sakerna i lovet då jag tog dessa saker för givet tidigare. Miljontals människor lider av svällt jag har mat på bordet varje dag och har till och med lyxen att välja vilken mat jag vill ha varje måltid! Finns miljonertals människor som inte har någonstans att bo, jag har tak över huvudet varje kväll. Jag lever trots alla mina självmordsförsök, jag finns har för en anledning, det finns något större än att bara leva livet på den här jorden, tänk att få njuta av den här tiden innan det är över. Jag hoppas verkligen du får den hjälp du behöver och att du hittar glädjen igen. Jag känner inte dig men du betyder något för mig, du är fin som du är. Tro på dig själv, jag finns här om du vill prata. Mvh Salim, du kan hitta mig på instagram om du vill prata mer, instakonto. Makeyourlife2  hade bäst nu.

    Trådstartaren

    Tack så mycket för respons. Jag ångrar dock redan vad jag skrivit. Allt blev bara helt fel känner jag. Jag fick ett utbrott och bara kastade ur mig allt på en gång. Jag är sådan, och även detta hatar jag med mig själv. Dessa känslor kommer och sveper över mig på en minut från ingenstans och kan stanna i månader. Helt plötsligt försvinner det, och jag mår bra en stund.

    Faktumet är att jag gått till flera professionella och försökt prata i flera år, men det känns varje gång som man inte blir tagen på allvar. Detta sträcker sig tillbaka till då jag var liten och blev mobbad i skolan. Har aldrig haft mina föräldrar med mig, för ingen har förstått mig. Jag var mycket möjligt dålig på att uttrycka mig som barn, och det kanske jag är än idag. Det blev väl avfärdat som att jag kanske retades ibland. Allt jag säger till dessa människor som jobbar inom psykiatrin avfärdas till att allt handlar om en enda sak som ”min boendesituation”. Som jag skrev under mitt utbrott, det handlar om så mycket mer. Det är väl därför det var skönt att få skriva här anonymt.

    Jag har försökt nå fram till vänner, men jag märker att de inte vill diskutera saken. Därför känner jag mig så extremt ensam varje dag. Jag tackar Mind för att detta forum finns. Och tack Salim!

    Hej bästa🙏

    Ju längre du har tankarna i huvudet ju mer kommer du tro på dom, därför är det viktigt att du delar med dig och spyr ut för att då hör du hur dumma tankarna är, jag lever idag i tolvstegs programmet och allt handlar om att ”gola” ner sig själv för att man ska kunna lägga det på bordet och ingen dömer dig för att dom har nästan samma tankar. Där kommer igenkänningsfaktorn in och får oss att förstå att vi är inte dumma i huvudet utan det är fler än vi som tänker såhär och det är en lättnad❤ system är som det är tyvärr och ibland behöver man överdriva för att dom skall förstå, men kan rekommendera att du pratat med en terapeut istället dör psykiattin alltså någon privat kanske? Hellre lägga pengar på något som fungerar än att gå gratis och inte få hjälpen man vill ha. Kbt behandlingar finns det också, det hjälper väldigt många. Fortsätt att spy ut det är det som kommer hjälpa. Det ända du ska ångra är det du inte har sagt som är kvar i ditt huvud❤😇 all kärlek till dig🙏

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.