Till alla på detta Forum:
Vi är ju inte ensamma, vi är flera här med liknande berättelser. Och ändå känner vi “själens obotliga ensamhet”. Jag är ensamstående, har vuxna barn som flyttat utomlands. Har mått sämre och sämre sedan jag gick i pension för två år sedan. Med ett begränsat nätverk på den ort jag bor sedan 30 år tillbaka och med några, nära, gamla vänner utspridda över landet, känner jag mig allt mer ensam. Går med i föreningar och bokar in aktiviteter för att göra något, men allt känns bara mer och mer meningslöst. Kan inte längre glädja mig när barnen är på besök, tänker bara på att de kommer att åka igen. Vill klamra mig fast vid dom, vill ha tillbaka tiden när de var små och man hade en familj. sin flock. Hoppas inte längre på att träffa någon ny man och är skräckslagen för ensamheten i TV-soffan på kvällarna. Har ätit antidepressiv medicin i många år och lyckats klara arbete och skilsmässa. Gått i terapi många år, olika former. Inget hjälper längre, samtidigt som jag upplever att det är ytterst svårt att få hjälp. Känner mig klaustrofobisk, fastlåst, vill varken dö eller leva. Jag får inte göra min älskade barn så illa att jag tar livet av mig och jag gråter bara vid tanken. Tiden sniglar sig fram och jag får ångest och måste numera ibland ta lugnande medicin som jag blir jättetrött av. Drar mig mer och mer undan. Hade en period i oktober på flera veckor, då jag hade väldigt svårt att sova och folk såg på mig hur dåligt jag mådde och undrade hur det var fatt. Jag har kämpat ett helt liv, men nu, sedan i höstas, har det brustit totalt. Kärleken till mina barn är det största i mitt liv, men jag kommer att bli en större och större belastning för dem. Får panik när jag tänker på min fastlåsta situation. Jag har lyckats leva tills nu, 68 år, men nu orkar jag snart inte längre. Det känns som om jag har regredierat till ett barns nivå och vill bara ha någon som tar hand om mig och håller mig sällskap alla långa och mörka eftermiddagar och kvällar.
