Orkar inte skriva längre så tänker ta en utav mina gamla självmordsbrev.. Vet inte vad jag hoppas på att få ut av detta mer än att kanske kunna ge någon känslan av igenkänning inom vissa områden..
Jag har mått dåligt nu så länge jag minns och kan inte komma ihåg en enda gång då jag varit glad utan att behöva fejka det.. minns inte en enda stund som jag kunnat slappna av utan att behöva anpassa mig för min omgivning.. inte behövt tänka om jag orkar dagen ut.. Det är som om det bor något i mig.. ett mörker som vill ha kontroll.. ett mörker som alltid håller mig sällskap vare sig jag är med folk eller om jag är ensam.. det är när mörkret tar över som jag måste sätta dit kniven.. för att få tillbaka kontroll.. för att tvinga tillbaka det..
Jag känner knappt smaker längre.. det enda jag känner är smaken av kött och även den håller på att blekna.. Jag är aldrig hungrig och känner aldrig behovet av mat.. jag äter för att ni inte ska skicka in mig igen.. för att ni inte ska bli oroliga..
Jag har försökt på livet flera gånger och vet hur det känns att vara utfrusen.. hur det känns att inte bli lyssnad på.. hur det känns att inte må bra men inte kunna prata med någon.. Att må på detta sättet är inget hållbart.. det är inget man kommer ur utan att öppna sig för någon.. Hitta någon du litar på, någon vuxen helst.. Dom vuxna vet bättre var dom ska göra av dig.. hur dom kan hjälpa.. om du bara behöver att dom lyssnar eller om du vill att dom gör något.. bara säg till dom och försök vara så tydlig med vad du vill som möjligt..
Jag har aldrig brytt mig om hur jag mår.. det enda jag brytt mig om har varit att dom runt om mig ska må bra.. att dom runt om mig ska tycka om mig.. att dom runt om mig ska acceptera.. vad jag har gjort när jag öppnat mig är att jag stött bort personen jag öppna mig för.. precis motsatsen vad jag borde ha gjort, men så fort jag öppnat mig har jag sett all smärta jag skapat.. sett vilken börda jag placerat på personen.. en börda som jag kunde ha tagit med mig i graven istället.
När jag är ensam känner jag en större gemenskap än vad jag känner när jag är med folk.. känner mig alltid i vägen för alla jag är med..
