Meningen med livet

Jag går ständigt runt och försöker få svar på vad meningen är med livet…och jag hittar aldrig ett vettigt svar.

Under några månaders tid har dessa tankar varit konstanta och..det här låter väl sjukt..efter Aviciis bortgång känns det hopplöst? Kände inte honom men känner igen mig när jag läser om hans mående och inte minst efter att jag sett dokumentären om honom. På något sätt känns det…om inte ens han pallar, varför skulle jag palla? Och om inte han hittat meningen med livet,  varför skulle jag det?

Tankarna om att ta livet av mig har blivit starkare efter hans bortgång…just för att jag kan relatera så jävla mycket till de känslor som han har uttryckt innan hans bortgång.

 

Jag kan inte sluta tänka på det…

Det här låter väl ännu mer galet men jag går liksom runt och väntar på att min familj ska dö för då kan jag ta livet av mig utan skuldkänslor.

Vad fan ska jag göra…

Hmm är inte meningen med livet det man gör av sitt liv?

Meningen med livet är kanske inte meningen – utan innehållet i livet? Vilka beslut man gör för att tillhöra ett sammanhang som är meningsfullt…

Själv arbetade jag på ett ställe där man fick in många döda varje dag som tjugo åring – där bestämde jag mig för att alltid leva i nuet oavsett vad det gav av glädje och sorg. Konstigt nog gjorde de beslutet mig lyckligare och fridfullare samtidigt som det gav mig en mening med livet – att leva varje dag precis nu och inte låta något flyta iväg… Har du funderat på VAD som skulle kunna ge dig mening med ditt liv? Tydligen är familjen en sådan sak eftersom du skriver om att vänta ut att hela din familj ska dö för att du ska kunna ta livet av dig… men vad mer behöver du för att få mening… eller är det en kontakt med psyket för att få behandling som är rätt för dig?

Jag prenumererar på din tråd och ska läsa dina inlägg med intresse…

Jag önskar att jag kunde leva i nuet, men jag vet inte hur man gör det. Jag har alltid blickat bakåt eller framåt där jag bara ser misslyckanden. Och jag tänker varje dag på vad som skulle kunna ge mig meningen med livet, men hittar aldrig svaret. Jag söker ständigt, men hittar aldrig ett svar. Vet inte om jag skulle säga att familjen är meningen, visst jag lever idag bara för att inte göra familjen besviken, men varje andetag jag tar är en besvikelse för mina föräldrar. De säger såklart inte det, men jag fattar att jag är en besvikelse. 25 år och bor fortfarande hemma, har knappt några vänner eller en pojkvän. Orkar knappt jobba eller att ens andas. Haha, det låter sjukt, men psyket kanske är där jag hör hemma. Men jag är så jävla duktig på att dölja hur jag mår. I mina journaler står det att jag har lätt depression och inte är suicidal. T.o.m. när jag får hjälp får jag inte rätt hjälp för jag är så fuckad att jag manipulerar och får dom att tro att det är bättre än vad det egentligen är.

När jag läser ditt senaste inlägg tog en ny fråga form i mitt huvud…

Vad är din vinst med att inte låta huvudet ta över?

För att leva i nuet kräver ansträngande träning och det känns som att leva i kaos och ångest. Men du har ju börja skriva här. Att skriva om det man känner och tänker kanske är ett bra sätt för dig att få avstånd och sortera ditt beteende.

Själv ser jag väl att fundera över något som jag inte kan göra något åt är värdelöst om jag inte försöker lära mig något av den eller förlåta det barn eller obetänksame person jag var när jag gjorde …

Det finns en dikt som är översatt från sanscrit eller skriven av någon modern filosof… jag har inte kollat källan men vacker är den det här sista versen på den

For yesterday is but a memory
And tomorrow is only a vision.
But today well lived
makes every yesterday a memory of happiness
and every tomorrow a vision of hope.

Look well, therefore, to this day.