Måste man orka? Fastän man inte vill?

Jag vet inte ens om någon kommer se eller svara på det här. Men jag behöver få det ur mig utan att bli dömd, få någon form av lättnad i att orden inte bara ekar i mitt huvud utan även finns nedskrivet någonstans.

Jag är till synes en glad tjej som har mycket i livet att vara tacksam för. En pojkvän, familj och vänner som älskar mig. Ett någorlunda OK jobb, bor själv och har en kreativ talang som uppskattas av många. Men i flera år har jag kämpat med depression och ångest, det har gått i vågor. Djupa dalar, höga toppar, och ingen balans. Jag har tidigare haft ett självskadebeteende, något jag saknar mer & mer, och har börjat känna behovet att återuppta för att hantera livet och den dagliga ångesten. Men i grund och botten handlar det om att jag faktiskt inte vill leva längre. Livet är ingenting för mig och jag känner mig som ett slöseri på syre och plats. Jag har själv aldrig varit kapabel till att ta mitt liv men önskar dagligen att något mörkt med dödlig utgång ska ske som man inte kan påverka. En olycka, en allvarlig sjukdom eller liknande. För då skulle ingen klandra en om man försvann.

Jag har försökt hitta meningen med livet, men det känns inte som att den finns där. Jag känner mig misslyckad & värdelös i samband med allt detta och kan inte överhuvudtaget förstå varför någon vill slösa energi på att älska mig. Varje dag på väg till min arbetsplats passerar jag en bro, och det går inte en dag utan att jag funderar på hur det skulle kännas att kliva över räcket och släppa taget.

Jag har testat allt. Psykolog, mediciner, träning, dieter, byta jobb, psykakuten, olika utredningar. Inget hjälper eller tar mig framåt. Istället står man bara och stampar på samma plats. Jag vill inte det här mer. Måste man orka och leva för andras skull?

[Yellow Tarosu]

Stort tack för att du delar med dig!

För egen del har jag tagit del mycket av buddhistisk filosofi genom åren och mediterat mycket och något som klarnat genom den processen är att hjärnan och ens tankeverksamhet inte är att lita på om man söker meningen med livet. Hjärnan är snarare en maskin byggd för att säkra vår överlevnad och se till att vi upplever så mycket angenäma upplevelser som möjligt. Du har säkert upplevt i din stunder att du hittat “det”, den där enskilda faktorn som till sist kommer att göra dig lycklig och tillfredsställd. Du märker antagligen hur hjärnan går in i ett slags konserveringsläge där den försöker hålla fast vid den här underbara känslan över att ha hittat rätt. Och sen tar det några dagar och sen är känslan ersatt av samma tomhet som tidigare.

Du har antagligen någon form av rutin som du gör varje morgon. Kanske tar du en dusch, kanske dricker du kaffe eller te. Se om du i samband med den här rutinen kan “kedja ihop” något positivt. Kan du direkt efter duschen eller kaffet skriva ner eller kontemplera några saker du är tacksam över? Kan du meditera i tio minuter? Vad vi är ute efter här är inte någon grandios, slutgiltig lösning på alla problem (även om den typen av tankar kommer dyka upp ganska snabbt) utan vad vi vill göra är att bygga upp vanan att göra något positivt. Och den här typen av vana börjar alltid med något väldigt litet.