Var på botten i början av 2019 med konstanta gråtattackar och ångestattacker, sakta avtog det sen gick de upp och ner. Trodde det var bra en period nu men… har haft full rulle i veckan, gjort film och i stunden har det känts kul och varit glad. Men så fort vi var klara för dagen och jag skulle hem så får jag känslan av att vela försvinna. Fick nyss en gråtattack och ångest. Har haft det kul idag,var modell och blev fotad, men så fort jag kom hem så kände jag hur jag började må dåligt. Jag kan liksom inte bara vara och ta de lugnt utan måste vara sysselsatt för att inte må dåligt. Ska det behöva vara så? Jag ser inte fram emot att komma hem från skolan och fredagar avskyr jag för att jag vet att jag kommer vara hemma hela helgen. Ääälskar mitt hem, har det bra hemma så fattar inte. Kvällarna hatar jag också, ogillar mörkret så mycket. Jag har det kul i stunder, som i veckan när jag filmat, men när jag kommer tillbaks till verkligheten och är ensam så känner jag mig så hopplös. Jag säger alltid att “åh detta vill jag studera i framtiden”, men så stoppas jag av en inre paradox som säger nej, du har ingen framtid. Det är så jobbigt. Jag vill kunna njuta av livet, det går ju frammåt nu, har spelat in film och vart modell och det är liksom våår nu, men mår ändå inte bra. Jag vet inte. Har känslan av att aldrig kunna bli tillfredställd i livet. Har lov nu i en vecka och det gör mig rädd, att behöva vara hemma utan att göra något. Känslorna kommer ta över. Vet inte vad jag ska göra. Heeelp.
