Lögner och skulder

[Blue Hapasi]

Jag är en person i sen 20-års ålder som är bipolär och med enkla ord har förstört sitt liv. Efter gymnasiet flyttade jag till en annan stad där jag började jobba men fick sparken efter några månader eftersom jag hellre ville “festa”. Nu i efterhand har jag förstått att det var för att jag var manisk och trodde att jag var oövervinnerlig. Jag fick ekonomisk hjälp av min mamma, men efter 4 år fick det räcka och jag flyttade tillbaka till henne. Jag har sedan dess bott kvar där, försökt studera men hamnat i djupa depressioner vilket leder till att jag hoppar av, och jag har inte haft ett stadigt jobb på flera år. Senaste jobbet jag hade var helt okej, det gick bra i ett par månader tills en familjemedlem gick bort och jag hamnade i ytterligare en djup depression. Under de år som jag varit arbetslös har jag lånat pengar av min pappa. Till allt detta hör att jag har många betalningsanmärkningar och skulder hos Kronofogden (ca 30 000 kr) eftersom jag hade ett shoppingberoende under ett par år (då jag tog snabblån och inte hade någon impulskontroll eftersom jag var omedicinerad). Jag har inte lyckats betala av dem än då jag inte har någon inkomst. Jag är dessutom helt hopplös med pengar.

 

Jag har sökt hjälp hos psykvården sedan ett par år tillbaka, provade KBT utan resultat. Har sporadisk kontakt med terapeut och när mina läkartider inte blir konstant uppskjutna har jag även sporadisk kontakt med dem. Jag dyker upp på besöken mer för deras skull än min egna. Jag äter medicin som inte hjälper och läkarna är jämt tveksamma till att prova nåt annat, trots att jag aldrig haft drogproblem. Jag försöker vakna varje dag och klura ut hur jag ska ta mig ur den här situationen, men jag har så stora hinder framför mig att jag inte ens vet vart jag ska börja. Jag berättar inte sanningen för någon förutom min terapeut eftersom jag inte har någon att vända mig till – min mamma har utsatt mig för psykisk misshandel under min uppväxt och fortsätter än idag. Jag vet att hon skäms något fruktansvärt över mig (vem kan klandra henne), och min stackars pappa (som lämnade mig och min mamma när jag var liten) hjälper mig så gott han kan på håll och därför vill jag inte utsätta honom för den verkliga sanningen.

 

Jag har dragit mig från att söka hjälp från olika instanser över huvud taget eftersom jag är säker på att få nån typ av avslag, jag vet inte ens hur, vad eller var jag ska söka, plus att jag skäms så otroligt mycket över min situation att jag blir helt paralyserad av skräck. Jag har social fobi så tanken på att behöva leta upp ett kontor och ta sig dit utan att få en attack på vägen gör mig fullkomligt panikslagen. Jag har ett par vänner som känner till att jag mår dåligt eftersom jag inte har kunnat dölja mina maniska skov för dem; de vet dock inte att jag är arbetslös, har skulder och är outbildad. Jag har lärt mig att ljuga så bra att de flesta inte ens vet om att jag är sjuk. Jag bidrar inte till samhället över huvud taget. Den enda positiva egenskapen jag har är att jag bryr mig om andra människor och har fått höra att jag lyssnar/hjälper när de mår dåligt. Om de bara visste att jag också behöver hjälp. Om de bara visste sanningen. Att jag på helt eget bevåg nått den totala botten.

 

Jag har börjat sälja lite grejer och kläder för att kunna ha extra pengar i plånboken, men den främsta anledningen är att jag vill bli av med all skit så att det blir lättare för mamma att rensa ut resten när jag gått bort. Jag är inte akut självmordsbenägen i denna stund men jag har skrivit mitt testamente och planerar lite mer för varje månad som går för att utföra dådet så korrekt som möjligt. Jag är helt medveten om att det finns många andra utvägar och lösningar som är bättre än självmord, men vad är meningen med livet egentligen om man som jag inte tillför något till samhället utan bara snor andras luft och gnäller. Vad finns det att rädda? Folk dör varje dag och livet är inte så speciellt eller viktigt när man tänker efter. Det räcker för mig nu, jag förstör allt jag rör vid.

 

Jag önskar att någon kunde sträcka ut en hand eller hjälpa mig skapa en klarare bild över min situation, eller bara säga att det finns hopp. Jag är en fruktansvärt patetisk människa och det gör mig äcklad att jag satt mig själv i den här sitsen, och nu sitter jag här och ber dessutom om uppmärksamhet. Den här långa texten är helt meningslös, men om det får en enda person som läser detta att inse att deras liv (rent objektivt i alla fall) inte är lika hemskt som mitt så har jag hjälpt någon, så tack du som läste.

Hej. Jag har läst.

 

och jag håller absolut inte med. 1 = du är inte patetisk . 2=Din text är inte meningslös & 3 = du har inte förstört ditt liv.

 

Det finns massor med hopp du är fortfarande ung du har större delen av ditt liv framför dig.

och du verkar vilja få till en förändring  men det känns svårt och det är helt normalt att det känns så.

försök gör en förändring i taget.

Hej igen.

Den viktigaste egenskapen vi kan ha är att vi bryr oss om andra och det gör du så du är en enorm tillgång till samhället du behöver bara hitta rätt och det kommer du att göra, det är jag helt säker på. Kom på flera bra sidor hos dig och fokusera på att utveckla dom  ännu mer. Att bry sig om andra och att visa det i smått och stort är ngt du kan vara tacksam över.

[Blue Hapasi]

Anonym skrev:

Hej. Jag har läst. och jag håller absolut inte med. 1 = du är inte patetisk . 2=Din text är inte meningslös & 3 = du har inte förstört ditt liv. Det finns massor med hopp du är fortfarande ung du har större delen av ditt liv framför dig. och du verkar vilja få till en förändring men det känns svårt och det är helt normalt att det känns så. försök gör en förändring i taget.

 

Tack för att du läste och gav konkreta svar. Det värmer att höra att min text inte är meningslös. Du har rätt i att jag vill få till en förändring, men som du säger känns det svårt och min syn är helt grumlig av depressionen. Det är en bra idé att börja med en sak i taget. Jag ska fokusera på det och förhoppningsvis orkar jag fortsätta. Jag har inget hopp alls just nu men jag bestämmer mig för att vakna varje dag ändå så det är väl ett plus.

 

Anonym skrev:

Hej igen. Den viktigaste egenskapen vi kan ha är att vi bryr oss om andra och det gör du så du är en enorm tillgång till samhället du behöver bara hitta rätt och det kommer du att göra, det är jag helt säker på. Kom på flera bra sidor hos dig och fokusera på att utveckla dom ännu mer. Att bry sig om andra och att visa det i smått och stort är ngt du kan vara tacksam över.

 

Ja, trots alla mina dåliga sidor är jag ironiskt nog en godhjärtad människa och skulle aldrig någonsin önska att en annan människa upplever det hemska jag går igenom varje dag. Jag har aldrig reflekterat kring att jag kan fokusera på andra bra sidor och utveckla dem, men det är såklart också en bra idé. Tack för dina ord än en gång.

Ja det är bra att vakna;-).  att ta en dag i taget i bland och sätta upp några mål för den dagen. Jag har oxå depressioner ibland. För mig så hjälper det att sätta upp små mål för dagen även de dagar som är tunga att ta sig igenom.
jsg försöker oxå att hitta saker att vara tacksam över och att våga ha drömmar/ mål/ önskningar eller vad man nu vill kalla dom och att våga se fram emot dom.

tack själv att du delade dina tankar

[Blue Hapasi]

Jag försöker sätta små mål för varje dag som jag alltid utför, att borsta tänderna/duscha, laga minst ett mål mat och diska är tre saker jag aldrig skippar för det bygger någon slags rutin. Men det är de stora målen jag har svårt att tackla, hur jag ska hitta ett jobb som jag kan behålla, hur många år det kommer ta innan jag är skuldfri, och hur jag ens ska kunna hitta ett eget boende i framtiden med dessa hinder. Snöbollen växer och växer. Jag undrar hur jag ska kunna lugna ner mig och se klart. Jag känner sådan enorm skam och rädsla att jag blir fastlåst. Tacksamhet är väldigt viktigt, och det glömmer jag bort att fokusera på ibland så det är också ett bra tips. Jag har varken mål eller drömmar mer än att skapa ett drägligt liv utan ångest och depression. Fast det är ju också ett mål i sig.

Ja ok förlåt .
det är mina tankar,  jag uppskattar att du förtydligar.

Ang dom stora frågorna.
det är svårt att ge ngt konkret råd om hur du Tex behåller ett jobb.
jag vet inte vad du jobbat med/ som.

du verkar ändå självmedveten även om jag tycker att du dömmer dig lite för hårt eller med för hårda ord.

Sätt upp ngra små råd till dig själv ang vad du kan göra annorlunda på ditt nästa jobb.
Har du kunnat ” analysera” vad som gjorde att du inte kunnat ” behålla” jobben?

tror du att det finns utrymme till en liten förändring till nästa anställning?

Du har inte misslyckats, du kämpar ju massor, det är bra.

[Blue Hapasi]

Be inte om ursäkt, du hjälper verkligen och det är jag som inte är så bra på att förklara.

Jag har endast jobbat inom serviceyrken, jag har inga problem med jobben i sig, har fått bra feedback från chefer och kollegor. Men så ett par/några månader in på nytt jobb så vaknar jag en dag och är antingen helt övertygad om att jag ska sluta gå till jobbet för att jag vill flytta utomlands/är uttråkad/vill resa jorden runt/bli författare eller dylikt (nytt jobb innebär stress = mani), eller så blir jag uppsagd för att jag sjukat mig för många dagar i sträck eftersom jag inte ens kan ta mig ur sängen utan att få en panikattack/storgråta (nytt jobb innebär stress = depression). Så slutkontentan är nog att jag är extremt känslig för stress och inte vet hur jag ska hantera nya stressmoment förrän det är försent och jag blivit manisk eller deprimerad. Om jag kunde komma förbi den där dagen då jag vaknar och börjar tänka snett, då skulle jag nog kunna leva stadigare och behålla ett jobb under en längre tid. Hur gör man liksom för att inte bryta ihop igen och igen.

 

Godkväll.

Det var som du skrev så är texten meningenslös, för mig, men det är den texten som kommer vända ditt liv !!

jag är 36 år, den 22 november 2018 gjorde jag första självmordsförsök, o den 28 november 2018, gjorde jag mitt sista självmordsförsök … men jag måste göra något, jag har ingen familj, dom bröt kontakten med mig ett halvår innan, Det enda jag hade var min telefon.
Jag ringde till min bästa vän och berätta om allt. Det är första gången som jag har bett en vän om hjälp och den första gången jag är ärlig till någon om hur jag verkligen mår. Jag har bara gått dit för jag ska få min Adhd medicin.
Det var dä allt börja vända sig för mig, det är inte klart än på långa vägar. Men jag har en plan som jag följer till punkt och pricka.

Första steget är att berätta för en vän eller fler, sen så tar du med dig den vännen du känner dig tryggast med när du går på första mötet. Ditt första möte ska du har med ”kriscentrum” i den kommunen du är bosatt i. Om du googlar kriscentrum i den staden du bor i så kommer det upp :

det är jobbigt som fan jag vet !! Men de har öppnat alla mina dörrar. Dom jobbar dygnet runt med personer som har problem av något slag.

Jag har inte mått så här bra oå länge, men jag har oxå kämpat på. Och jag gör för min skull för att jag vill ha den utbildningen.

jag vet att du fixar detta hur lätt som helst, utan att det vet om det så har du redan bett om hjälp 😀 önskar att jag oxå gjort det!! Bra jobbat 😀

Hej. Hur man gör för att inte bryta ihop igen och igen. Hmmm jag önskar så innerligt att jag hade ett super bra svar på den frågan. Du skriver att du är bipolär. Jag har bara personlig erfarenhet av ”vanlig” depression om man kan skriva så. Men den kommer ibland och går över och kommer tillbaka. Jag har pånågot vis lärt mig mönstret och på så sätt lärt mig hantera de svårare ”skoven” genom att mentalt arbeta på att känna igen tecknen på att nu börjar det igen. Och då ha färdiga strategier att klara av dom utan att falla ner för djupt .

jag tycker att det är väldigt bra och fint att du kan vara ärlig med din terapeut. Kan ni jobba ihop en plan på hur du kan känna igen mönster och hur du kan i förväg ha en plan på hur du ska hantera / ”tvinga” dig själv att tänka. Jag vet inte om det går.

men jag har ibland skrivit ” peppande  lappar till mig själv. Lappar som jag sätter upp hemma som en påminnelse. För att jag behöver hjälp att tänka rätt i dom mörka perioderna.

ang medicinering. Vet inte om du har möjlighet att träffa en annan läkare bara för att få en second opinion. Det kanske kan vara värt den ansträngningen en gång, du kan fråga vilken tid de har minst patienter du kan säga att du har sociala fobier det är absolut inget att skämmas över, det är såååå många som har det.

Jag tror att du i längden kommer att vinna på att vara öppen, kanske några vänner försvinner( de är isåfall inget att ha;-))

men du får nya som kommer att se vilken fin person du är och dom kommer att älska dig och finnas där och hjälpa och stötta dig

Försök hitta glädje i något förutom pengar, pengar och skulder är också skälet till att jag nu ligger här på psyk efter att ha försökt ta livet av mig. Det kommer alltid finnas olika problem kooplat till pengar i livet med även om du har ett överflöd så är det viktigaste att du är i balans själv. Jsg har hållit på och trollat med pengar och skulder hels livet, ibland är det bra i bland inte. Men tro mig 30tkr hos kfm är inte slutet på livet. En steg itaget och hitta något som gör dig glad så du kan få lite positiva inslag i vardagen. Har du föresten pratartat med kronofogden,de är faktiskt mycket duktiga på att hjälpa till också om man bara visar att man vill! 💙