Hem > Forum > Depression > Livslång depression

Livslång depression

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7
  • Trådstartaren

    Jag har levt i arton år nu, men har aldrig riktigt passat in. För två år sedan mådde jag så dåligt att jag hoppade av gymnasiet. Det var inte den första gången jag hade mått så dåligt, men det var den första gången jag kunde säga till. Nu i efterhand vet jag att jag har varit grovt deprimerad i över nio år utan några uppehåll längre än några dagar. När jag var mindre trodde jag alltid att det var skolan som fick mig att må dåligt och att det var helt normalt. Mitt gymnasium blev trött på att jag alltid var sjukanmäld och arrangerade ett möte med en psykolog som skulle utreda. Han konstaterade att jag var deprimerad och tyckte att jag skulle ta ett IQ-test. Testet konstaterade att jag var väldigt begåvad. Psykologen sade att det inte var särskilt ovanligt att begåvade individer känner sig utanför, så jag antog att det var anledningen till att jag var deprimerad. Jag gick med i Mensa i hopp om att hitta liksinnade individer, men insåg snabbt att jag var i en samling där snittåldern låg på över 35. Jag har fortfarande inte pratat med en enda annan medlem. Efter det började jag ta piller, Fluoxetine till att börja med och senare Sertralin. Ingen av dem fungerade, men Sertralin gav mig jätteroliga biverkningar. Nu har jag varit hemma i över ett och ett halvt år utan någon som helst framgång och är fortfarande grovt deprimerad för det mesta med korta uppehåll. Jag har bara roligt på riktigt när jag är full, men inte nödvändigtvis då heller. Jag har haft några riktigt mörka perioder, men de kan vara en lättnad efter en lång period av tomhet. Jag vet inte vad jag ska göra och ingen annan verkar veta det heller. Allting blir bara värre och värre. Snälla hjälp.

    Hej! Vad länge du har kämpat! Du är fortfarande ung och det är en tuff tid.

    Vad är du intresserad av? Om du hör några prata om något, finns det något ämne där du blir intresserad av ämnet eller börjar diskutera om det utan att du knappt märkte det själv? Kan du göra något inom det intresset? Hitta några andra som har samma intresse?

    Du kanske ska utmana dig själv med att kontakta någon annan i tex. mensa? Om man är 35 kan man fortfarande känna sig som 18, bara att man har lite mer erfarenhet av livet och lite mer distans till saker. Du kan säkerligen hitta andra där som känner igen sig i det du beskriver. Och det finns säkert ett par av dem som helt struntade i skolan och startade ett företag eller skrev högskoleprovet med bra resultat och kunde börja läsa på universitet på grund av det.

    Jag känner igen mig. Jag är 31 nu, men mitt liv när jag var 18 påminner jättemycket om det du berättar. Jag upplevde att jag började må dåligt efter nian, men egentligen hade jag nog mått mer eller mindre dåligt hela livet. Det gick bra för mig i skolan, men jag hoppade ändå av efter nian och började jobba istället. Jobbet fungerade dock inte, så då påbörjade jag en praktik inom ett helt annat område, men det fungerade inte heller. Jag gick hemma i tre år och det kändes som om livet stod still.

    Jag upplevde, och upplever fortfarande, en känsla av tomhet. Jag tror absolut att det kan vara vanligt hos människor som har en ovanligt hög IQ, eller som bara tänker och/eller känner på ett annat sätt än majoriteten. Min IQ ligger inom normalspannet, men jag har alltid upplevt att jag har tänkt eller känt annorlunda. Min f.d. samtalskontakt brukade beskriva det som att jag tänkte i ”fler dimensioner” än vad de flesta människor gör.

    Vad tråkigt att du inte har lyckats hitta några jämnåriga kompisar i Mensa. Är åldern väldigt viktig för dig? Om den inte är det, så kanske du ändå kan hitta någon som kan bli en bra vän, eller åtminstone ge dig lite intellektuell stimulans? Men om det är viktigt för dig att hitta likasinnade i din egen ålder, så ska du förstås satsa på det. Finns det något internetforum för personer med ovanligt hög intelligens? Eller kanske en grupp på Facebook? Jag tänker då på forum och grupper som inte drivs av Mensa.

    Det finns också sajter som riktar sig specifikt till människor som vill träffa nya vänner. Kanske kan du hitta någon likasinnad där?

    Trådstartaren

    Hej! Vad länge du har kämpat! Du är fortfarande ung och det är en tuff tid. Vad är du intresserad av? Om du hör några prata om något, finns det något ämne där du blir intresserad av ämnet eller börjar diskutera om det utan att du knappt märkte det själv? Kan du göra något inom det intresset? Hitta några andra som har samma intresse? Du kanske ska utmana dig själv med att kontakta någon annan i tex. mensa? Om man är 35 kan man fortfarande känna sig som 18, bara att man har lite mer erfarenhet av livet och lite mer distans till saker. Du kan säkerligen hitta andra där som känner igen sig i det du beskriver. Och det finns säkert ett par av dem som helt struntade i skolan och startade ett företag eller skrev högskoleprovet med bra resultat och kunde börja läsa på universitet på grund av det.

    Tack för svaret! Mina intressen har alltid gått till och från. Jag har aldrig haft något intresse i över fem år. I början kan något vara roligt, men efter ett tag har det roliga bara försvunnit och en känsla av meninglöshet sveper över mig. Just nu finns det ingenting jag vill göra, ingen motivation till någonting om jag ska vara helt ärlig. Det är kanske dags att försöka få kontakt med någon i Mensa.

    Trådstartaren

    Jag känner igen mig. Jag är 31 nu, men mitt liv när jag var 18 påminner jättemycket om det du berättar. Jag upplevde att jag började må dåligt efter nian, men egentligen hade jag nog mått mer eller mindre dåligt hela livet. Det gick bra för mig i skolan, men jag hoppade ändå av efter nian och började jobba istället. Jobbet fungerade dock inte, så då påbörjade jag en praktik inom ett helt annat område, men det fungerade inte heller. Jag gick hemma i tre år och det kändes som om livet stod still. Jag upplevde, och upplever fortfarande, en känsla av tomhet. Jag tror absolut att det kan vara vanligt hos människor som har en ovanligt hög IQ, eller som bara tänker och/eller känner på ett annat sätt än majoriteten. Min IQ ligger inom normalspannet, men jag har alltid upplevt att jag har tänkt eller känt annorlunda. Min f.d. samtalskontakt brukade beskriva det som att jag tänkte i ”fler dimensioner” än vad de flesta människor gör. Vad tråkigt att du inte har lyckats hitta några jämnåriga kompisar i Mensa. Är åldern väldigt viktig för dig? Om den inte är det, så kanske du ändå kan hitta någon som kan bli en bra vän, eller åtminstone ge dig lite intellektuell stimulans? Men om det är viktigt för dig att hitta likasinnade i din egen ålder, så ska du förstås satsa på det. Finns det något internetforum för personer med ovanligt hög intelligens? Eller kanske en grupp på Facebook? Jag tänker då på forum och grupper som inte drivs av Mensa. Det finns också sajter som riktar sig specifikt till människor som vill träffa nya vänner. Kanske kan du hitta någon likasinnad där?

    Egentligen är åldern inte viktig för mig, men det är svårt att hitta likasinnade när man är hälften så gammal som medelåldern i en grupp. Det är kanske dags att försöka ändå, jag kanske blir förvånad. Jag vet dock inte riktigt vad jag ska göra för att ta mig framåt eller ens vilket håll som är framåt. Det som är jobbigast är att se mig själv i spegeln; bortkastad potential. Jag har alltid fått höra att jag är smart och att jag är framtiden, den sortens person som skulle kunna revolutionera ett område. Jag har inte åstadkommit någonting eller ens försökt att åstadkomma någonting. I hela mitt liv har kag fått höra att jag har en gåva, men det känns verkligen inte som det, snarare motsatsen. Om jag kunde välja att passa in hade jag gärna kastat iväg min ”gåva”.

    Egentligen är åldern inte viktig för mig, men det är svårt att hitta likasinnade när man är hälften så gammal som medelåldern i en grupp. Det är kanske dags att försöka ändå, jag kanske blir förvånad. Jag vet dock inte riktigt vad jag ska göra för att ta mig framåt eller ens vilket håll som är framåt. Det som är jobbigast är att se mig själv i spegeln; bortkastad potential. Jag har alltid fått höra att jag är smart och att jag är framtiden, den sortens person som skulle kunna revolutionera ett område. Jag har inte åstadkommit någonting eller ens försökt att åstadkomma någonting. I hela mitt liv har kag fått höra att jag har en gåva, men det känns verkligen inte som det, snarare motsatsen. Om jag kunde välja att passa in hade jag gärna kastat iväg min ”gåva”.

    Kanske måste du ta reda på vad det är du vill? Vilken sorts vänner vill du ha? Vad vill du åstadkomma i livet? Et c.

    Hej. Tränar du? Jobb? Skola?

    Mvh J

    Hej!

    Har du tagit kontakt med någon än?

    Som jag skrev, folk som är 30-40 kan ändå känna sig som 20 i huvudet, bara att man inte tar allt på så stort allvar för man har fått mer erfarenheter av livet. Åldern har inget att göra med om man kan ha något intressant att diskutera, erfarenheter att dela eller känna sig utmanad. Testa! Vad kan du vinna på att göra det? Vad kan du förlora på att göra det?

     

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.