Hej!
Senaste året har varit en omtumlande berg o dalbana med tvära kast fram och tillbaka. Jag kraschade fullständigt.. i skrivande stund är jag sen några veckor tillbaka heltidssjukskriven och inne på andra månaden med höjd dos av bupropion. Nu präglas vardagen av täta gråtattacker som ibland blir helt okontrollerbara så pass att det gör ont, håller på länge eller återkommande under dagen. Sen doshöjning har ångesten stigit mig åt huvudet, negativa tankar är ständiga och livslusten är därav låg. Det här är det värsta jag nånsin varit med om såhär långt.. det är utan tvekan 300mg av bupropion som gör att jag känner mer, men jag håller ut i hopp om att vändningen kommer. Jag är numer så pass dålig att det är jobbigt att klara vardagen, vara social med familjen, äta, sova och finnas till. Jag känner att situationen i sig är så utmattande att jag vet inte hur länge till jag står ut. Jag är less, frustrerad, arg, förtvivlad och förkrossad. Jag kan inte leva mitt liv som jag vill, kunna göra saker med lust och skratt, vara med familjen, jobba, träna, göra roliga saker och få energi av allt detta och inte att det dränerar en.
Min sjukdomshistoria började för x antal år sen, tror 2015/2016 var året för min första krasch. Jag övertränade, överstädade, övergjorde allt med mitt barn, övergjorde allting och tröttade ut mig själv i processen. Lyssnade inte på kroppen, fortsatte trots varningar, till slut var den ordentliga kraschen ett faktum. Detta visade sig i konstant gråt utan att veta varför, kunde bara inte sluta.
Anledningarna är många, trauman i barndom med alkoholiserade föräldrar och frånvarande far, resulterade i dåliga val och självskadebeteende. Ångest var inget främmande på den tiden.
När jag därefter träffade min första sambo och fick barn, insåg jag att jag inte kan välja rätt partner och var en magnet för narcissistiska svin. Vår relation var över efter 9år. Ur det kom jag som ett vrak och inte helt utan motgångar och kränkningar, många som vände mig ryggen även i min familj. Jag jobbade nu på mig själv efter detta, såklart träffade jag ett och annat svin efter denna man. Men inget som blev seriöst. Jag har inte gjort livet lätt för mig själv. Jag hade torgskräck efter isolering som man kan skylla både på mig själv och mannen jag varit med. Men jag tog mig upp och vidare efter detta med två små barn på heltid som var mitt allt.
Många år senare skulle jag råka ut för den man som psykiskt (ibland fysiskt) misshandlade mig i 9års tid.. upprepade kränkande ord som hjärntvättade mig, stress av att göra, säga, tycka som han ville men aldrig var nåt bra nog. Jag gjorde aldrig nåt, jag var så lat.. trots att jag tränade 7 dagar i veckan, pluggade och tog hand om barnen o hushåll, promenerade flera mil, försökte va den bästa frun, ändrade på mig själv till den grad att jag nu inte vet vem jag är längre. Min dialekt hatade han och trakasserade mig över, terror under dagar nätter och silent treatment och utfrysning. Jag var hora om jag inte ville ha sex, ful äcklig, fet (jag var smal o tränad) var jag sjuk i bland annat influensa var jag en lat jävla fitta, han gjorde konstant slut med mig o sen tog tillbaka det.. jag var nu beroende av våra highs and lies och han styrde hela mig och mitt jag, jag fick inte tycka vad jag ville ens. Med denna man fick jag ett barn, ett barn som hela min vardag, den extra lilla solstrålen som höll mig över ytan under alla år. Mina barn var hela anledningen värd att fortsätta kämpa när man bara vill ge upp. Mina år med denna man fick mig att krascha upprepade ggr och för varje gång blev han värre o värre, ju sämre minne jag fick desto mer beskyllde han mig för att vara inkompetent. Jag var så borta i huvudet i slutet att jag behövde Google maps till platser jag varit tidigare, men jag hittade inte. Jag fick nackspärrar, ont i rygg, spända käkar som låste sig en gång så pass att jag inte kunde gapa, jag blev sned i munnen av alla mina spänningar. När jag var gravid eskalerade våldet massor, kränkte mig och började jag gråta så var jag så ful och äcklig o han tyckte jag skulle gå o göra abort i 5e månaden. Han trakasserade mig, slog mig över hela kroppen med ett tyg när jag var höggravid, puttade mig, slog bredvid huvudet, hora, äckliga fitta.. han visste att jag var fast, dels pga av graviditeten, men också psykiskt, ekonomiskt. Nu ville han bara trycka ner mig så jag kuvade mig för honom. På bb med vårt nyfödda barn, väckte jag honom för att få lite stöd, då skrek han åt mig hur äcklig jag var och hur lat, dålig mamma, ful, psykiskt störd o en massa mer. När vårt barn var runt 3 år fick jag en djupare depression, där jag hade självmordstankar så pass att jag kollade om det fanns nåt sätt man kunde göra det snabbt och smärtfritt. Berättade för mannen att jag var rädd och ledsen för att jag hade tankar på att jag ville dö, han somnade mitt i samtalet. Nästa dag när vi bråkade, sa han att han tyckte att jag skulle göra slag i saken och ta bort mig, gå och dö sa han.
Efter 8 år kraschade jag totalt, kunde inte sova, äta, koncentrera mig, inget fokus, kroppen så spänd att jag inte ens tänkte att den var det, låg som på nålar och på spänn. Åkte till läkaren, fick medicin, samt lugnande så att jag skulle kunna sova och få slappna av en stund. Där och då, med kroppen full av ångest, inte veta vart jag ska ta vägen, ska jag lägga in mig nånstans, ta bilen till skogen, kom vändningen.. jag måste separera eller dö. Antingen leva kvar med det som gjorde mig sjuk och ev ta mitt liv av att tryckas ner på botten gång på gång, eller fly. Det blev en resa av husförsäljning, flytta till annan kommun samtidigt som jag skådespelade mot mannen för att han inte skulle göra mitt liv mer surt än det behövde. Friheten när jag fick kasta ut honom var så befriande.. dock var ju trakasserierna långt ifrån över.. men nu kunde jag åtminstone vara trygg i mitt hem med låst dörr.
Jag speedade upp återgången till jobb, nu var jag tvungen försörja oss i en dyr lgh på en lön. Jag fortsatte stänga av mina känslor angående allt som var och allt som kom, jag fortsatte sätta press på mig själv, ville vara bäst för mina barn, tränade, promenerade, ville utvecklas på jobbet, med vänner.. återigen avstängd och speedade på, resulterade i krasch en gång i månaden och jag tog mig inte ur sängen. Till sluta fungerade inte medicinen jag åt längre och kraschen var oundviklig.
Under denna tid, så många år har jag fått medicin som behandling. Samtalen jag fick under de åren var 5st.
Under detta år är det 10 samtal jag fått via jobb. Nu väntar jag på psykiatrin då läkaren skickat remiss dit, eftersom jag anses inte vara på hc nivå längre..
Jag vet varken ut eller in längre, jag är less, trött och känner inte igen mig själv alls. Jag har största livskrisen, nästan existensiell kris. Dagarna varvas av små framsteg som rycks bort av gråtattacker i duschen för att dölja för barnen att mamma faktiskt inte mår så bra. Samtidigt som dom är besviken på allt man inte orkar göra för dom, för att man drar sig undan, är lättirriterad osv. Besvikelsen på sig själv är ett resultat av allt detta. Tänk om, med rätt resurser.. jag hade haft en bättre chans att komma tillbaka tidigare och sluppit må ännu sämre. Insättningen av bupropion är det värsta jag varit med om, sen höjde dom medicinen när jag inte var helt bra (utan erbjudande samtalsterapeut) och här sitter jag nu, skriver och gråter. Jag har nog gråtit en och annan flod utan att veta varför men inte utan anledning. Dags att sluta stänga av, dags att känna efter o bli bättre att lyssna på sig själv och sen börja leva när det vänt och man har läget under kontroll. Jag har inte det, jag gör för mycket och ibland lite och har ingen balans. Har jag lite energi över när jag promenerat 8 km tänker jag bra då kan jag träna också. Detta överförande tar ut sig, för min kropp och mitt sinne håller knappt för promenader längre. Den blir trött, tung och trötta muskler och sen tar jag mig inte upp ur sängen och inte iväg. Tanken stannar av, det går inte tänka sig fram till att göra nåt ens.. det är bara omöjligt och en obehaglig känsla.
Jag ska försöka att ta en dag i taget, försöka låta det ta tid, läka, finnas till och berömma mig själv för varje litet framsteg, ska försöka att inte köra slut på mig och sluta vara dum mot mig själv, sluta ha bilden av mig själv som exmannen skapade, försöka bli av med mina triggers från en narcissistisk ohållbar situation.
Det är inte kärlek, männen i mitt liv, även familj har förstört mig mest.
ta hand om er!
