Hem > Forum > Depression > livet med återkommande depression

livet med återkommande depression

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Jag är uppvuxen i en dysfunktionell familj, där den ena kramade flaskan och den andra kramade sig själv. Redan som 5 åring ville mina föräldrar göra en utredning av mig, för det var ju något som var fel? Jag träffade psykolog och överläkare inom psykiatrin, men det var absolut inget fel på mig. Kanske bara avsaknaden av kärlek var det som gjorde mig till den jag då var…

    När min pappa gick bort 2014 pga av alkoholmissbruk, så rasade min värld också samman. Kroppen sa ifrån på alla sätt,och tillslut fick jag diagnos depression. Vilket senare även blev PTSD. och ångest. Jag har gått i terapi, så ofta som två gånger i veckan och nästan i 3 års tid. Ändå mår jag inte bra!

    Jag kämpar dagligen med ångest och svarta tankar, för jag är inget annat än misslyckad. Trots att jag har familj, hus och fast jobb så är livet så himla tungt. Jag kan inte sova på nätterna, jag funderar ofta på om det kanske hade varit bättre för alla andra att slippa mig… Det känns som om jag bara går omkring i trögflytande gröt. Jag kommer aldrig fram/ upp/ ut.

    Jag har varit kopplad till öppen psyk i 2år, och i oktober ville de inte hjälpa mig längre. De tyckte att jag mår för bra. Men faktum är att de vet ingenting. Bara för att man äter piller så är man inte botad. Och bara för att man jobbar och försöker hålla fasaden under ett läkarsamtal, så kanske livet är pest innerst. inne. Förra veckan fick jag sömntabletter av en läkare på vårdcentralen. Beroendeframkallande. Känns inte som det allra bästa för en person som mig,som allt för ofta tänker väldigt svart.

    Ett konstigt inlägg men behövde bara skriva av mig, för hur sjutton går jag vidare…?

    Skrivit lite här under kvällen i flera inlägg, kanske inte ger någon hjälp, men försöker iallafall.

    Jag själv har en sådan riktigt skitkväll, så ja. Kom till denna sidan då jag inte kunde få någon chatttid, då att prata i telefon skrämmer mig. Jag hade aldrig problem i min familj, ville säga det först så att vi är lite på samma bana (även fast vi inte pratar fejs 2 fejs).

     

    Jag ville dock säga att jag känner igen det du skriver. Iallafall känslorna. Jag känner jag är på samma bana som din fader, men det du säger hjälper mig att försöka inse rätt och fel. Ja, det jag skriver kanske inte är det vanliga hjälpande, men hoppas mitt udda sätt att hjälpa ändå ger en slags ny bild på världen. Meningen med det jag vill säga är att jag insett man inte är ensam, även fast man har dom där stunderna, så finns det alltid folk som är i samma situation. Det är en av de få positiva sakerna med internet, vi kan komma åt dom människorna anonymt. Som sagt, jag har inte haft det liv du havt, iochmed föräldrarna, men ja. Tankarna du har, dom är inte konstiga. Det är inget fel på dig. Det är något jag vill verkligen förmedla, ibland all denna rappakalja jag delar med mig. Du är en stjärna i din EGNA himmel. Det är alltid det man ska sikta på tror jag, vara bäst för sig själv.

     

    Fäller en tår medans jag skriver detta för jag är så osocial så jag inte riktigt kan få fram mitt meddelande. Men hoppas du ändå kan se emellan raderna och läsa det jag vill få fram. Ta hand om dig själv, du anonyma jävel. Det finns alltid folk som för någon anledning stöttar folk som dig, och andra som stöttar folk som mig. All kärlek till dig <3

    Trådstartaren

    Förstår precis vad du menar. Jag försökte också chatta nu idag, men ingen ledig. Gillar inte heller telefonen, så där har vi något gemensamt. Jag har tänkt på döden i flera dagar nu. Och det känningen alls bra. Men livet känns piss och tröstlöst, och jag vet inte hur mycket mer jag orkar. Hur förbereder man sig själv på att avsluta allt?
    hoppas du mår bra trots allt

    //

    Snälla avsluta inte ❤️

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.