Hem > Forum > Depression > Livet känns meningslöst

Livet känns meningslöst

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0
  • Allting känns mörkt. Meningslöst. Som att jag står och tittar på medan allt flyter på.
    Jag vet att det jag känner nu inte varar för evigt. Jag vet att mörkret som ligger runt mig med tiden kommer försvinna. Jag vet att min påtagliga ångest och ibland känslor av tomhet med tiden går vidare. Men det kommer alltid tillbaka.
    Jag vet att jag i framtiden har möjligheter att gå på festivaler, myskvällar, skaffa familj och jobb. Det som alla gör. Det som alltid sker. Det som är menat att vara.
    Men varför? Det känns meningslöst att låta allt det där ske. Det fyller ingen riktig mening med livet. Jag vet att jag kommer känna mig glad, till och med lycklig någon gång i framtiden. Men jag känner inte hur det väger tyngre eller jämna ut det mörker som är omrkring mig eller lurar i hörnet. Vart jag än går så följer det efter. Jag har lärt mig att inte springa från det. Mörkret kommer alltid ikapp.
    Jag känner inte hur det finns en mening med det som framtiden håller. Det jag längtar mest efter är att bara få sova. Och varje gång jag somnar så hoppas jag på att inte få öppna ögonen morgonen därpå. Men det är det som sker. Det är det som händer. En ny dag är kommer. Kanske är den bättre än den förra. Kanske inte. Det spelar egentligen ingen större roll. Dör gör vi alla tillslut ändå. Det vi gjort under tiden vi levt kommer inte längre ha någon betydelse. Så varför skulle den ha det nu?
    Jag stannar inte för mig. Jag stannar för andra. För min mamma, min syster, mina vänner. Jag vill inte att de ska känna sorg. Jag vill inte att det ska få mörkret över sig. Men jag känner ingen anledning att leva för mig. För min egen skull. Goda dagar kommer. Goda dagar går. Jag bara väntar på att bli äldre. Jag väntar på att få ta mitt sista andetag. Det är svårt att kämpa, särskilt när man inte kämpar för sin egen skull. När ångesten och mörkret omsluter mig så vill jag inget annat än att bara försvinna. Få blunda. Få somna. Och inte vakna igen.
    Det känns fridfullt. Fridfullt att få slippa nuet.
    Jag längtar inte till framtiden, jag längtar inte längre till goda dagar. De fyller egentligen inte någon betydelse. Man bara existerar.
    Jag får kämpa lite till. Vad som händer spelar ingen roll. Någon dag kanske jag inte känner såhär. Troligen. Om jag väntar tillräckligt länge.
    Just nu ska jag bara existera.
    Och låta tiden gå.

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.