Hem > Forum > Depression > Livet borde vara bra men jag mår ändå skit

Livet borde vara bra men jag mår ändå skit

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Jag är så trött på att må skit, självmordstankar, allt känns meningslöst, hopplöst.. ingen motivation, hatar mig själv, ångest. Särskilt när mitt mående inte speglar mitt liv.. jag har föräldrar som stöttat mig i flera år med mitt dåliga mående, har ett år kvar på en utbildning som är svår att komma in på, lång och krävande, har för närvarande en pojkvän och åtminstone två vänner.

    Det känns bara som att felet sitter i mig, varför kan jag inte vara glad och positiv och älska livet som jag borde? Varför dras jag med ångest och självmordstankar? Jag avskyr att vara i min egen kropp och i mitt huvud. Visst det finns perioder som är bra och då jag inte kan förstå hur jag tänker under de dåliga perioderna och vice versa. Men de dåliga överväger de bra.

    Jag har pratat med (och pratar för tillfället med) psykologer och psykoterapeuter i över 10års tid med en del uppehåll mella omgångarna, varit inlagd på psyker, försökt ta livet av mig genom att överdosera läkemedel, självskadat, har ätstörningar osv.

    Mina försök till att träna, äta nyttigt och göra saker som är roliga i livet under de bra perioderna för att inte dippa igen funkar inte och jag hamnar alltid i skiten igen än mindre motiverad att försöka en gång till..

    Nu är det en skitperiod igen, som dessutom blivit värre på sistone och jag vet inte hur jag ska orka ta mig ur detta igen. Hade jag kunnat ge mitt liv till en bättre behövande som faktiskt uppskattat det hade jag gärna gjort så.

     

    Hej, jag förstår din situation, och även om jag inte kan känna igen allt du nämner i mig själv så kan jag se ett liknande mönster i vissa saker jag upplevt. Som att man inte riktigt kan placera varför man mår dåligt och man inte känner igen sig när man väl mår bättre, eller att dom strategier man använt ej fungerar trots att det fungerar för andra. För mig har problemet blivit att dom strategier jag använt innefattat en kortsiktig lösning och förvärrat saker på längre sikt. Det finns en övning som hjälpt mig en del i min terapi som innefattar att skriva ner dom strategier man använt för att bota smärtan och sen gradera i villken utsträckning dom fungerat på kort sikt och lång sikt. Det gav mig en bättre bild för vad som funkar och inte funkat för mig. Kom ihåg att det är inget fel på dig, du är inte ensam om att känna så här.

    Trådstartaren

    Ja.. jag känner att jag hoppat så mycket mellan olika psykologer och läkare sedan jag först kom i kontakt med någon om mitt psykiska mående att jag inte kunnat få någon stöd eller hjälp i det på lång sikt.
    Det har mest varit hjälp i det akuta skedet och olika medicinering och prat om hur jag mår för stunden. Jag har mått bättre igen dock, slutat med medicinering och samtal för att livet liksom känns bra och sen så från ingenstans är man tillbaka i mörkret igen och så har det pågått i år nu.

    Känner att jag inte har verktyg för att nå någon långsiktig förbättring i dagsläget och jag vet inte vad jag ens ska börja med. Har ju tagit ny kontakt med vården igen, kanske de kan hjälpa denna gång om jag ser till att inte släppa alla livlinor när jag känner att jag mår bättre igen.
    Det är svårt bara, när jag mår bra känner jag mig som en annan person och det är svårt att ens prata och bearbeta vad som är fel när jag mår dåligt för jag kan inte ens förstå det själv.

    Ja.. jag känner att jag hoppat så mycket mellan olika psykologer och läkare sedan jag först kom i kontakt med någon om mitt psykiska mående att jag inte kunnat få någon stöd eller hjälp i det på lång sikt. Det har mest varit hjälp i det akuta skedet och olika medicinering och prat om hur jag mår för stunden. Jag har mått bättre igen dock, slutat med medicinering och samtal för att livet liksom känns bra och sen så från ingenstans är man tillbaka i mörkret igen och så har det pågått i år nu. Känner att jag inte har verktyg för att nå någon långsiktig förbättring i dagsläget och jag vet inte vad jag ens ska börja med. Har ju tagit ny kontakt med vården igen, kanske de kan hjälpa denna gång om jag ser till att inte släppa alla livlinor när jag känner att jag mår bättre igen. Det är svårt bara, när jag mår bra känner jag mig som en annan person och det är svårt att ens prata och bearbeta vad som är fel när jag mår dåligt för jag kan inte ens förstå det själv.

    En del av att man mår dåligt kan komma ifrån att ens tidigare erfarenheter som omedvetet formar ens tillvaro, jag har haft problem förut med ensamhet och misstänker det kommer från trauma inom familjen, men jag ansåg inte det var trauma då, jag har börjat gå ACT beteende terapi som hjälper mig, har du inte prövat det så kan jag starkt rekommendera det, förstår dock om det känns långsökt att söka till ännu en ny psycolog, jag tror definitivt det är viktigt steg dock att tro på att det finns den perfekta hjälpen som kan hjälpa dig, även om det känns mörkt nu.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.