Hem > Forum > Depression > livet är jobbigt det kan alla erkänna

livet är jobbigt det kan alla erkänna

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Hej. Detta är första gången jag skriver ner allt jag känner. Om någon ens läser detta så ville jag bara säga tack i förhand. Skriver inte detta för att få uppmärksamhet eller stöd. Utan mest för att uppmärksamma att om någon annan har samma problem som mig att dom inte är ensamma. Jag har sedan i höstas mått väldigt dåligt. Det började med att jag rispade upp huden med nycklar osv. Tänkte att det inte var så farligt det blev ju bara lite märken. Men sen gick det längre och längre. Det blev allvarligare än vad jag trodde. Jag självskadar för att jag tycker det dämpar min ångest. Man kan självskada för olika anledningar. När min ångest kickar in så får jag så ont inombords. Då tar jag hellre ut det fysiskt och skär mig själv. Vill inte direkt uppmuntra någon till att skära sig. Men det hjälper för mig. Min pappa har haft alkoholproblem och han blev ren. Han lovade framför socialen att inte röra alkoholen mer. Men nu under sommaren har han börjat dricka igen. Har dock inte berättat det för någon. Så honom kan jag inte prata med när jag mår dåligt. Min mamma har jag försökt prata med. Men det enda jag får till svars är att jag inte har något att må dåligt över. Hon säger att jag bara vill ha uppmärksamhet. En gång när hon såg att jag hade ärr på mina armar så blev hon arg. Jätte arg. Hon skrek på mig o smällde igen dörren. Hon vet inte att jag fortfarande har ett självskadebeteende. Mina vänner älskar jag mer än allt annat. Men vill inte lägga över min ångest på dom för vet att dom inte mår så bra heller. Så att jag känner att om jag hade berättat hur jag mådde hade jag fått dom att må ännu sämre. Nu det senaste har jag funderat på självmord allt oftare. Jag vill inte dö. Men orkar verkligen inte leva. Vill typ bevisa för mamma att hon hade fel. Att hon borde oroat sig över mig. Jag kämpar på så gott det går men vet inte hur länge det håller.

    Du kommer klara det ok. Jag tänker ofta på att ta livet av mig eller att skada mig även om jag inte gör det. Har du möjlighet tycker jag du hör av dig till din vårdcentral och ber om hjälp. Jag tycker inte du ska behöva dö för att din mamma inte kan bättre.

    Hej, jag känner bara att jag behöver skriva till dig och berätta, att det kan vara så att din mamma är väldigt orolig för dig, men ibland kan det låsa sig när man blir så orolig för någon, Vilket jag tror hände med din mamma för ibland reagerar man inte som förväntat. När någon blir sådär arg kan det istället betyda att hon blev väldigt rädd för det hon såg. Hon kanske inte visste hur hon skulle ge dig hjälp, hon förstod säkert att det här är allvarligt. Jag är övertygad om att hon skulle bli helt förkrossad om du inte längre fanns. Jag förstår att du har det jobbigt och att livet är kämpigt just nu. Men det behöver inte bli så i framtiden, små val som vi gör i livet kan förändra mycket. Så kämpa och ge inte upp! Och jag tycker att du ska vända dig till någon inom vården för att få hjälp både med ditt självskadebeteende och ångest samt hur du ska få det bättre i din tillvaro. Sök den hjälpen det är du värd, du är värdefull för precis den du är! Styrkekramar i mängd!

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.