livet är helt enkelt inte värt det

Tråkigt att höra att du känner så. 🙁 Jag tror dock inte du ska vara så rädd för mediciner, det är inte alla som får biverkningar och en del biverkningar kan vara så lindriga så de ändå är att föredra framför att må dåligt. Det finns ju också flera olika sorter så det brukar oftast gå att byta om man inte tycker den man fått fungerar.

Du kanske skulle behöva mer hjälp och stöd kring din autismdiagnos. Jag tycker du ska ta kontakt med psykiatrin för att prata om detta och höra vad mer de kan göra, om du inte redan har gjort det…

Det kommer bli bättre även om det inte känns så just nu. Jag finns här om du vill skriva mera.

Förstår dig till fullo.

Förstår precis vad du menar, är i typ samma situation med samma diagnoser….

Hej

Jag som andra här har skrivit fårstår dig och känner igen mig i din situation. Jag har också mått dåligt i princip hela mitt liv och har aldrig kännt riktig glädje. Jag har också en Asperger diagnos och vet av erfarenhet att när man har autism av någon form och samtidigt mår psykiskt dåligt/ har psykiatriska diagnoser att kämpa med så blir det jättesvårt. Vården förstår inte och vet inte hur de ska hjälpa. Hur bra och tydligt man än kommuniserar med dem.

Jag har också fått höra vad du berättar, otaliga gånger under de senaste 15 åren; “det kommer bli bättre”, “håll ut”, “du kommer att kunna må bra och få ett “värdigt” liv”. Jag själv är också så trött på att höra det. När kommer det där “må bättre” då? Ni (vården) har sagt det i 15 år nu…När kommer detta hända? Jag har kämpat med mediciner under många år och deras biverkningar. Vissa tolererbara och andra inte. De flesta har inte hjälp mig att bli bättre. Andra har fått mig att må sämre. Men självklart fungerar mediciner olika för alla. De mediciner som har varit dåliga för mig kan fungera bra för andra.

Många som är i samma situation som oss tappar tillslut all kraft och mening och kommer till en slags slutände där man inte vet vad man ska göra längre. Man får inte den hjälp man behöver (även om man ber om den eller till och med tjatar, argumenterar eller skriker för den). Det senaste ca 9 månaderna har jag fått gå ut i ett krig mot vården för att tvinga dem att ge mig den hjälp jag behöver. Detta samtidigt som jag mår riktigt, riktigt dålig pskykiskt. Det är utmattande och gör självklart att man mår ännu sämre. Detta gör som du skriver att man känner att livet inte är värt att leva. För varje sekund känns som psykologisk/mental tortyr. Och vem kan utstå/leva så, i åratal?Jag förstår inte hur de kan göra såhär mot människor som mår så dåligt när deras jobb är att hjälpa och behandla.

Jag har inga riktiga svar till dig. Det jag kan ge är att du ska få veta att du inte är ensam i det du känner och lever med. Jag hoppas det åtminståne kan göra att du känner dig lite mindre ensam i det du känner.

Jag känner samma sak. Jag har inte mått dåligt så länge, bara två-tre år, men jag är också bara 15. Det känns inte som att det är värt det, inte alls faktiskt. Men samtidigt måste vi hålla ut för de vi älskar. Det är skit, det är jobbigt. Men börja med att se de små positiva sakerna, som att din favorit serie släppt ett nytt avsnitt, att maten du äter är god eller att du orkade borsta tänderna idag. Allas mål ser olika ut och det är helt okej! Önskar dig all lycka till!

Vad bra ni backar upp varandra här.

Mår också dåligt men blev lite glad av att se er fina själar och ärligheten och allt klokt ni skriver ♡♡♡♡♡

Lider verkligen med dig. Du ska veta att du inte är den enda som känner såhär. Jag har också känt så som du känner väldigt länge. Har också fått höra “håll ut” “du är fortfarande så pass ung” ” det kommer bli bättre”. Uppenbarligen inte. Känns som att de aldrig menar det utan säger det där för att vara snälla typ. Det här med vården och mediciner är jag lite anti emot. Tycker det är lite sorgligt att samhället aldrig kan anpassa sig till oss med diagnoser/psykisk ohälsa, utan det är vi som ska anpassa oss till samhället. Vilket känner jag är väldigt orättvist.

Mitt råd är att försöka lära känna sig själv och försöka ta reda på vad som får en att må bra. För mig är hästarna och stallet min medicin på mina problem. Hoppas du kan hitta något som får dig att må bra! 🙂

Jag tror det enkla svaret på viljan om att dö handlar om att man inte har sig själv.
Något som dock är desto svårare att komma till bukt med eftersom där inte finns någon given manual. Det är ett famlande i mörkret.

Jag har också mina diagnoser och jag kämpar i princip varje dag med att försöka acceptera att jag inte är och fungerar som övriga människor i samhället.
Jag kan inte kollaborera med samhällets föreställning där självförtroende (ej självkänsla) är norm där man ska hålla reda på alla sina fasader för att därigenom lyckas få en high five och godkänt medlemskap i samhället.

Jag har verkligen försökt och lite till, men jag har tillslut blivit sjuk. Själadöd. Jag vet inte hur många gånger jag har bränt ut mig. Så jag klarar det inte för det är inte jag.

Att komma till dessa insikter är något stort och det innebär också att inse att man är utanför samhällets gemenskap. Det är en smärtsam och svår känsla, speciellt när man är i naturliga behov av andra människor.

Jag pendlar mellan att ha hopp om framtiden och känslan av att allt är becksvart där jag undrar vad mitt syfte är. Jag har liksom dig också svårt för att kunna känna vad jag vill och det är skrämmande att det är så. Någonting gör att jag inte kan känna, där jag själv är medverkande.

Dock finns det några saker som jag kan känna kring och det indikerar ju på att jag inte är helt okapabel till att kunna känna ändå. 🙂

Så det hela kanske bara behöver sin tid av reflektion, förståelse och att man succesivt lämnar det man inte fungerar i. Allt för att skala bort det som inte är en själv. 🙂