Ja.. Vart ska man börja egentligen?
Jag är en kille på 33 år och jag upplevs som en snäll och trevlig person, någon som ställer upp och tar sig tid till det som behövs. Jag är hyfsat klyftig, inte något geni men har alltid varit strax över genomsnitt i allt vad praktiska eller teoretiska ämnen gäller. Jag ses alltså som en smart och bra kille som alltid är jordnära och ser lösningar på saker i stället för problem. Jag är singel, bor i egen villa, har ett jobb jag tycker är intressant (gillar teknik) och har en hyfsad lön då jag arbetar inkom ett brist yrke.
Mycket pekar på att jag har ett bra liv egentligen, men det känns inte så.
Jag har periodiska depressioner som kommer och går. Jag är ”för smart” för att lyssna på rena känslor och agera på dem, annars hadde jag nog tagit mitt liv för länge sedan. Jag fick en djup depression när jag var 20 och har liksom aldrig riktigt läkt från det då det är återkommande perioder som drabbar mig.
När jag var tonåring eller nybliven vuxen i ålder intalade jag mig att livet stod för dörren och att smartast var att fokusera på min utbildning, familj och kärlek behövdes inte då utan det skulle finnas massa tid för det senare i livet… Trodde jag.
När jag gick ur gymnasieskolan 2011 så var det brist på arbeten och jag var trött på att plugga och ville ta ett sabbatsår år och arbeta, men det fanns inga arbeten att få. Efter att fått kämpa med att hitta jobb ett år lärde jag mig att en seriös arbetsgivare är ett måste för en säker framtid och jag har haft massa arbetsgivare som sett mig som en slit och släng resurs.. Något utan värde. Jag fick lära mig att pengar är inte en garanti och det man skrapar i hop gör man bäst att spara. Pengar är alltid en brist för mig, oavsett om det finns goda reserver eller ej så lever jag frugalt. Utland semester och ogenomtänkta köp som andra har råd med.. Jag har inte den lyxen i mitt liv.
Jag har dessutom försökt finna kärlek i många år nu. Provat dejting appar som aldrig jag får några likes på, betalat dyra pengar för premium medlemskap som inte gett något tillbaks. Helt ärligt utan att överdriva så har jag enbart fått likes från 3 riktiga tjejer genom alla år och själv har jag lika hundratals över den tiden. Är det konstigt att man börjar ifråga sätta om något är fel på mig?
Jag är 33 år och har aldrig haft en flickvän, jag är oskuld då jag tycker sex är något för älskare och engångs ligg har aldrig tilltalat mig.
När jag var en ung vuxen hade jag många vänner trodde jag. Vi var ett gäng på 12 killar som tyckte om spel, både brädspel, rollspel och datorspel. Vi umgicks i princip alltid, och jag var en av dem mest närvarande. Varje helg var vi i en lokal och Hadde roligt tillsammans och vi var i princip aldrig färre än 4 stycken. Folk kom och gick, men jag och en hand full till var alltid där. Men sedan vi blivit vuxna har alla flyttat bort, dem har fortfarande i stort samma intressen kvar men nya bekantskapskrets. Jag å andra sidan jag är utbränd eller har vuxit ifrån det, jag finner inte alls den entusiasm i spelen längre som jag gjorde förr och tyvärr måste jag säga att ingen av mina bekanta vill göra något annat i hop med mig.. Jag har inga vänner som vill göra något annat än spela D&D eller köra krigs brädspel. Inte med mig i alla fall. Jag vet nämligen om några i min bekantskap krets som fan det kul att göra andra saker som att gå på krogen eller umgås i andra kretsar, tyvärr när jag frågat dem om dem skulle vilja göra något av det där i hop med mig eller om jag kan få följa med nästa gång så har jag fått svaret
-Absolut, det blir jätte kul om du hänger med nästa gång vi går ut.
Sen efter några veckor får jag höra bakvägen när dem talar med varandra om hur kul det var när dem var ute igen.. Ja, och jag fick inget veta.. Så för mig är dem halvt om halvt mina vänner i dag efter många år av försök att få göra något annat.
Dem är helt enkelt inte intresserade av att umgås med mig om det inte gäller spel.. Jag vet inte vad jag kan ha gjort annorlunda men inser att jag skulle behöva hitta nya vänner i stället.. Men det är jätte svårt när man inte själv har en hobby alls.
Så där jag är i livet är jag ensam, jag har inga riktiga vänner kvar, jag har ingen kärlek i mitt liv.
Det jag har är mitt jobb och min släkt.
Jobbet är roligt men oerhört krävande vit återkommande tillfällen. Periodvis kan hela mitt liv bestå av att äta, sova, jobba, repetera.
Att leva så stör min fritid så jag kan inte ha några fritids intressen där jag är tids bunden, jag vet aldrig hur kommande arbets dag ser ut eller när jag kommer hem. Hur kan jag ens försöka ha ett liv när jag inte kan ha planer för min lediga tid mer än 2 dagar i veckan?
Att veta att jag har en disfunktionell vardag som hindrar mig från att kunna ha fritids intressen där jag kan träffa folk, nya vänner och kanske kärlek än dag är grymt stressande.
Jag försöker hålla arbetet på armlängds avstång för att få någon form av vardag och påpekar det för chef och medarbetare återkommande. Men det är så lätt hänt att jag måste ge efter, det finns ingen annan som kan göra det jag gör och då måste man bjuda till.
Dessutom har jag blivit konflikträdd från mitt förflutna i kombination med min depression. Att bli uppsagd och inte kunna hitta något nytt job är min största rädsla.
Jag klarar dessutom inte av konflikter längre, blir darrig, stammar, tappar ord. Jag kan inte tala för mig i pressade situationer, kroppen får panik och kortslutning. Det går bara inte, jag måste lämna och återkomma när saker är lugnt för att lösa konflikter, mina nerver är körda sedan jag fått depression och har aldrig återhämtat den delen.
Världen verkar designad för att jag ska leva ensam resten av mitt liv.
Min släkt vet egentligen inte om att jag har depressioner. Jag har enbart berättat det för 2 år sedan till min syster när jag var starkt ledsen. Då var jag även rädd.
Jag mins så väl än i dag hur det kändes när jag var 20 och ville på riktigt att mitt liv skulle upphöra. Jag har haft låga perioder sedan dess men aldrig varit så låg att jag tänkt skarpt på självmord. 2023-2024 vintern kände jag en så djup sorg att jag övervägde det lätt igen. Då berättade jag för min syster att jag hade haft depressioner sedan 20 års åldern men tyckt att det blivit lättare för varje år som gått, för så var det. Jag märkte över tid att jag blev bättre på att hantera det och att perioderna var färre och längre i sär för var gång.
2023 började jag arbeta på ett arbete med massa problem som påverkade mig djupt och drog ned mig riktigt lågt. Ringde till och med till folk och fick gå en KBT kurs tillslut. Det var 90% saker jag redan kunde så det ver inte mycket jag kunde få från det men kursen var lång nog att perioden han gå över och jag började känna mig bättre igen.
Men syftet med att berätta för min syster var förstås tvådelat. Jag tyckte det var viktigt att försöka få hjälp någon stans så då ville jag börja med henne samt att om jag en dag skulle göra det otänkbara så ville jag ha någon som delvis kunde förklara varför.
Jag älskar min familj och vill aldrig skada dem på det sättet, men att tvingas leva det liv jag har insåg jag kunde bli mer övermäktigt att bära. Så där av var det viktigt att det fanns något spår kvar av varför jag skulle kunna hamna i ett sådant beslut.
Där har ni min bakgrund, det finns så otroligt mycket att berätta men det är nog det största av allt.
Jag har alltid gillat musik och varit lite av en systematisk rebell på insidan trots att jag varit den ”skötsamma” i alla andras ögon. Punk rock och green day har varit mig nära hjärtat. Boulevard of broken dreams för mig påminner om dem löften jag fick från skolan, löften om den ljusa framtiden, kärleks romanser, framgång och gemenskap. Saker som jag fostrat med för att bli ett flitigt arbetar bi men 0 värde i vårat samhälle. Jag är ingen i massan men jag behövs för att mekanismen ska fungera. Anarkismens ådra, rise against the machine.
Ja ni förstår säkert att jag har en nyanserad bild på världen.
Det jag ville komma till är att inget tar sig förbi mitt yttre intryck, så som musik gör. Jag har spelat musik själv och då det är mig kärt om hjärtat trots att jag inte spelar musik längre så talar den till mig på djupet.
I dag lyssnade jag på en låt som heter ”teenage dirtbag”. Där sjunger dem om en kille som går i en skola och har en förtjusning i en tjej där, men han är okänd för henne och han anser sig själv vara värd 0 för henne. Han är bara en ”teenage dirt bag” so gillar iron maiden. I sista väsen sjunger han att han är ensam på skolbalen när den där tjejen går fram till honom, hon har 2 biljetter till en iron Maiden show hon vill gå på med honom. Hon visste visst vem han var och han var vist värd något för henne.. Det är en väldigt fin och bra låt faktiskt, jag log brett när jag förstod vad låten handlade om.
Sen började jag få ont i mitt hjärta.. Det där är precis vad jag drömmer om.. Jag vill också finna lycka och kärlek i livet men livet vill inte att jag ska ha det, det gör så ont i mig av den vetskapen. Och för mig är det fakta med den plats jag är på i mitt liv i dag. Jag kommer leva resten av mitt liv ensam, ofrivilligt ensam, tills den dag jag dör naturligt ellet gör slut på det.
Set gör mig så oändligt sorgsen in i själen att veta detta, en liten sångtext räckte för att bryta ned mig i dag.
Vag vill vara glad och lycklig, har något några bra förslag för att komma på benen igen? För mig känns detta väldigt hopplöst.
Tack för din tid.
