Lever för att jag måste

Varför lever jag fortfarande. Jo jag har 2 barn som inte ska behöva leva utan mig. Där stannar min lista på saker som gör att jag måste leva. Tänk om man hade kunnat snabbspola livet. Det hade varit underbart! Men nu måste man gå runt och bara vänta och vänta tills dagarna går och livet närmar sig slutet. Känslan att somna och sova är det bästa med dagen. Men man vaknar ju alltid och är lika ledsen och uppgiven. Men det är bara att gå upp och sätta på sig masken. Som en gammal musikrad kan beskriva det “Men vilken tur att min mask är så glad, för under klibbar allting fast av tårar”. Undrar hur länge detta kommer funka för mig, känns som att en dag kommer jag bara ramla ihop och ge upp. Hoppas bara tiden rinner på fort så mina barn har hunnit bli lite äldre och kan klara sig själva då. För då är det nog dags att kasta in handduken och kasta masken för gott. Förlåt för att jag tog upp din tid (du som läst detta).

Behöver inte be om ursäkt min vän! Tror vi är ganska många på detta forum som är eller har varit där du är nu. Det är en av orsakerna till varför iallafall jag är här. Jag vet hur genomjävligt det kan vara att må så dåligt att man bara vill dö. Att varje morgon man vaknar påminna sig om varför man ska fortsätta…. “ah just det ja! Det är för de där små som ligger i rummet bredvid!”

Men det kan bli bättre! Man kan börja känna att man inte bara lever för barnen. Att du skriver här kanske är början på den resan?

Ta hand om dig!

Kram ❤️

Jag ser faktiskt ingen framtid med någon mening. Har haft det jobbigt länge, men har klarat mig för att jag haft någon vid min sida som inte orkade längre. Vilket jag förstår, finns inget med mig som är intressant för någon. Vill inte vara mig själv. Just nu går jag på autopilot, bara finns och följer med strömmen som en död fisk. Har ingen som helst vilja kvar i kroppen. Suck..

Anonym skrev:

Jag ser faktiskt ingen framtid med någon mening. Har haft det jobbigt länge, men har klarat mig för att jag haft någon vid min sida som inte orkade längre. Vilket jag förstår, finns inget med mig som är intressant för någon. Vill inte vara mig själv. Just nu går jag på autopilot, bara finns och följer med strömmen som en död fisk. Har ingen som helst vilja kvar i kroppen. Suck..

Låter som du har blivit ordentligt bränd…. Har du försökt söka hjälp? Låter som du behöver det.

Fortsätt kämpa!

Kram ❤️

 

Har alltid blivit dumpad under mitt liv. Och det bara måste vara något fel på mig. Så nu är det slut med det och ensamheten är det enda som gäller. Kan inte lita på någon längre. Har försökt gå hos psykolog, men det gick sådär. Andra gången kände jag mig så obekväm med att prata med någon att jag ljög om att allt var bra med mig. Har länge tränat på att visa hur glad och bra jag mår. Så nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Har inte sovit så mycket de senaste månaderna vilket gör att jag är trött och orkeslös också. Men man får väl bara acceptera läget och ta en dag i taget och hoppas att tiden går fortare.

Anonym skrev:

Har alltid blivit dumpad under mitt liv. Och det bara måste vara något fel på mig. Så nu är det slut med det och ensamheten är det enda som gäller. Kan inte lita på någon längre. Har försökt gå hos psykolog, men det gick sådär. Andra gången kände jag mig så obekväm med att prata med någon att jag ljög om att allt var bra med mig. Har länge tränat på att visa hur glad och bra jag mår. Så nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Har inte sovit så mycket de senaste månaderna vilket gör att jag är trött och orkeslös också. Men man får väl bara acceptera läget och ta en dag i taget och hoppas att tiden går fortare.

Förstår absolut att ett visst antal dumpningar sätter sig på självförtroendet säger jag inget om. Men se det som att det är deras förlust istället….

Vad gällande den glada masken för alla utom sig själv är vi nog många här som känner igen. Jag gör det absolut! Utåt är jag den glada trevlige och sociala…..fast jag hellre vill sitta ensam i en stuga långt ut i skogen med möjligen en hund som enda sällskap. Även om jag mår bättre idag än för bara ett år sedan, måendet har gått upp och ner i större delen av livet, så är jag innerst inne en ensamvarg. Detta för att jag har blivit bränd så många gånger att jag inte kan eller kanske ens vill släppa någon riktigt nära. Men jag har hittat en balans hopp och förtvivlan, är en positiv cyniker….om det nu ens går 🤔

Att du skriver här och dessutom svarat på min småflummiga kommentar tycker jag ändå är positivt. Ser det som någon typ av vilja att försöka förändra till det bättre … Eller vad tror du?

Klokt att ta en dag i taget….men det är viktigt att du försöker få ordning på sömnen. Är det något särskilt som har hållit dig vaken? Eller är det ångesten som tar över?

Ta hand om dig och fortsätt gärna skriva. Är verkligen intresserad av hur det går för dig!

Kram ❤️

Ja så kan man se det. Men det är inte bara det som gör det. Vet inte varför jag har en mobiltelefon då det enda som händer i den är att telefonförsäljare ringer eller så händer det inget. Har ju ingenting, därför jag skriver här så jag har något som förankrar mig i att livet existerar och inte bara är en dröm som jag har ensam. Samtidigt som jag är ensam så vill jag inte träffa folk. Men samtidigt är det det enda som får mig att må bättre. Men när jag träffar andra så mår jag dåligt över att de måste vara med mig. Det funkar inte, mår bra med anda men efteråt mår jag sämre än innan. Har alltid någon dröm som jag vaknar till på nätterna, eller så är det väl att hjärnan vill se till att jag lever. När jag väl vaknat så kan jag inte somna om förrens jag legat vaken i några timmar,men då måste jag gå upp. Jag kommer fortsätta med livet, men i vilken grad vet jag inte än.