Leva?

Fan. Känner mig så bortkommen. Standard är att jag inte vill leva, inte orkar leva. Men sådär emellanåt kan jag ändå haka i någon slags vision och känsla av att framtiden är värd att vänta på, värd att skapa.

Men i mitt huvud ekar ändå orden om att livet inte är till för mig.

Allt blev så fel, för så många år sedan. Jag borde ha sökt hjälp då. Jag borde, borde, borde verkligen ha gjort det.

Det blev inte av. För mina föräldrar hade skrämt mig rejält, de hade varit tydliga föredömen i att det inte går att lita på vuxna. Jag hade dessutom fått höra att man inte pratar med människor utanför familjen, att psykologer = psykopater och att soc är onda.

Så, vad skulle jag göra? Hur skulle jag rimligen ha kunnat resonera annorlunda?

Men nu har tiden gått, och jag står med stora problem. Livet är inte trivsamt. Jag känner mig fast, och jag känner att jag har missat en massa. Varför ska livet behöva vara en kamp, där jag krystat måste hitta något dagligen som ska göra det “värt”?

Ett tag var jag ledsen över att ingen brydde sig. Nu har jag accepterat att ingen bryr sig. Problemet är vad det lämnar mig i. Ensamhet. Misslyckande.

Det är som att jag hela tiden klurar på livet, för att lösa gåtan om hur det bör levas. Vad är det jag har missat?

Jag har levt mitt liv i omvänd, fel, ordning. Blev tidigt vuxen och fick vara mogen som 15-åring. Har ifrågasatt allt gällande vår kultur, samhällets värderingar och hur vi lever. Om jag hade varit simplare lagd, eller bara släppt loss mer, så hade jag nog passat in bättre och bara “levt på”.

Fan. Fan för allt, verkligen. Jag känner mig så djupt intrasslad. Inget är kul längre. Samtidigt som jag vet att jag är på gränsen till att vara en “bra person” i samhället. Jag är socialt kompetent, jag har ett gediget CV, jag har bra värderingar osv.

Men när jag kommer hem från dessa aktiviteter är jag ju lika ensam och misslyckad ändå. Jag trodde verkligen livet skulle bli något annat. Jag trodde att jag valde en bättre och mer medveten väg. Men jag hade fel. Jag skulle ha anpassat mig tlll normen/majoriteten och flytit med strömmen.

Åh fina du <3 Stor, stor kram! Det kanske är så att du är i en process just nu som är jättestor? Alltså en sån där process man inte kan förstå är gigantisk förrän man kommit en bit in i den? Tänker att det låter som att du lämnat mycket av din dåtid och nu lever i känslor av att förlika dig med det som varit och lett till det som är idag? Att du nu försöker hitta pusselbitarna på var det ska bära härnäst och med de bitarna som du har samlat ihop hittills? Kom att tänka på en fotograf som sa en gång att när hon varit som mest självkritisk till sina verk har det oftast varit i ett skede där hon varit precis innan ett genombrott skett. Att det egentligen varit tecken på att hon utvecklades/förändrades snabbare än någonsin. Verkligen var påväg vidare – till något bättre och rikare. Jag tänker på dig när jag läser det du skriver att det verkar ske så otroligt mycket inom dig just nu? <3 Inte konstigt heller att du tappar tålamodet! Kan verkligen relatera till det.

Verkligen så.. Det är stora processer, mycket gammalt är borta men nästan inget nytt har tillkommit. Frågan är hur länge man ska våga vänta på att det faktiskt kommer en gryning bortom nattens mörker. Jag vill inte vara med i livet så som det är, så det är en avvägning på hur länge till jag orkar.

Förstår. Vill du berätta vad exakt det är du önskar vore annorlunda? Alltså om man tänker i framtiden och vad som måste till för att du ska tycka livet är värt att leva? Vet inte om du vill ha tips men jag skrivet ett och så får du ta ställning till om du tycker det är hjälpsamt eller inte. Jag har gjort så att jag satt upp som en lista på vad jag behöver för förändring och så varje dag försöker jag göra en liten insats att nå mer ditåt. T ex har det varit att ha en partner och jag dejtar aldrig men tänker att jag borde på allvar ta tag i det. Något jag skjutit upp ett par år (eller egentligen hela livet). Har du några såna grejer? Eller är det mer i arbetslivet du är missnöjd? Eller stöd från omgivningen? Besviken på dig själv av tidigare saker? Tänker att det låter som att antingen behöver något läkas och accepteras (självmedkänsla) eller att få hjälp i att känna tillit igen i att livet inte ska skada än mera? Och då att det är viktigt att välja rätt sammanhang som man inte råkar illa ut igen?

Prova hitta tröst i litteratur och konst. Tycker du om att måla? Undvik grubblerier om livet och negativa relationer. Hitta människor du tycker om och umgås med dem. Var inte rädd för dina känslor.

Jag önskar att jag hade åtminstone en, eller gärna flera, vuxna att luta mig på lite. T.ex. förälder eller annan anhörig.

Jag önskar att jag hade flera vänner kvar från förr. Som man delar historia och minnen med.

Jag önskar att livet var igång på ett sånt sätt att jag pluggar samt tränar, och tar mig framåt inom dessa områden.

Och så behöver jag ju acceptera att det inte blev så, att det inte är så nu. Att vissa saker i livet är förbi och att jag slarvat bort annat. Och ja, verkligen – känna att livet inte ska skada mera.

Jag tar båda era råd – tack! Små saker varje dag som hör till något större som är viktigt för mig. Då kommer man ju närmare i alla fall, även om det är minimalt. Men ändå åt rätt riktning. Och konst – absolut. För mig är det att lyssna på musik och skriva. Men jag har fina målargrejer jag inte rört på något år. Ska testa det också.

Handlar mest om att hålla sig flytande en dag i taget, och trycka in bra grejer. Men mer medvetet kanske, än tidigare. Och hoppas att livet följer med uppåt?

Red Simyna, vad spännande att kanske börja gå i riktningen mot att hitta en partner. Och läskigt kanske, kan jag tänka mig?