Jag tror inte du vill dö egentligen, utan bara ”dö” från det tillstånd du känner just nu.
Utifrån min egen erfarenhet av saker jag tidigare gjort utav samma totala koncentration samt glädje och inspiration det även gett mig, så har den koncentrationen egentligen bara varit ett sätt för mig att döva en tidigare ångest som jag vid dessa tidpunkter känt. Något som jag inte varit medveten om för att det jag gjort har gett en alltför stor kick som liksom slagit ut allt obehag och därmed ersatts av denna “glädje”. Ett maniskt tillstånd.
Så när man inte längre orkar hålla upp den koncentrationen så blir det tillslut tvång för att man genom det försöker bibehålla den känsla av glädje man kände då, men som man inte orkar göra för att man är helt utmattad av alla koncentrations-försök.
Så vet jag hur detta dödläge du beskriver, känns, eftersom det visar det mörker man egentligen kände under sin totala koncentration, i och med att det just var en total koncentration.
Något man känner sig lugn och tillfreds i blir inte en koncentration på det sättet. Till det har man ett balanserat förhållningssätt.
Beroende på hur lång tid man befunnit sig i detta och till vilken grad man ansträngt sig så känns mörkret därefter och det är fruktansvärt obehagligt.
Det är detta som benämns vara depression och som man uppmanas till att distrahera för att inte gå under. Men det som gör att man går under är oförståelsen inför vad mörkret säger.
Så det att du tycker att du är dålig och ej tycker att du valt detta liv, kan vara att du mäter ditt värde efter prestation, som en del av träningen är.
Jag befinner mig också i ett dödläge och det gör mig tokig emellanåt. Jag distraherar mig med saker men jag orkar inte göra det under lika lång tid. Det gör att jag blir tvungen att bemöta detta mörker och söka förståelse för varför jag känner som jag gör.
Det är genom detta som man kan börja skingra den mörka dimman och därigenom börja kunna känna sitt själv och det man egentligen vill göra med sitt liv.