För alla som träffar mig kanske dom ser en till en början blyg tjej, men som sedan verkar glad och trevlig.
Men under ytan så är det en 21-årig tjej som döljer sin depression för alla. Som är skraj för att prata med folk, skraj för att gå in och handla eller betala för att jag inte är van. Rädd för i stort sett allt som gäller det sociala livet, där jag intalar mig själv att allt är ett stort problem. Måste planera allt noggrant så det går rätt till, för annars får jag ångest inombords. Om något blir jobbigt i en situation kokar det i huvudet på mig och jag får panik fast jag står helt still på samma ställe så ingen ser paniken som finns i kroppen som är redo att fly. Känslor som överväldigar en till att gråta ut under kvällen, eller få en ångestattack när alla problem bara vimlar runt i huvudet.
Jag har mött svårigheter ända sedan liten, då min mor gick bort när jag var 7år. Olika och många problem i familjen som satt sina spår ifrån dess. När jag var yngre var jag endast ledsen, eller hade ångest men aldrig en tanke på att skada mig själv.. För en 2år sedan hamnade jag dock i att jag rev mig själv hårt under ångestattackerna, eller slog mig själv blåslagen på armen. Sen slutade självskadebeteendet.
Sen något år har jag även lagt ut saker i munnen på mig som självmord (om att jag ändå kommer dö snart eller liknande..) när jag pratat med min pappa, men han förstår inte hur dåligt jag faktiskt mår.. Det värsta är att när jag öppnar upp mig till honom så mår jag ännu värre, för han kan inte förstå mig alls.
Jag har inga nära vänner som jag kan öppna upp mig för och skulle aldrig prata med någon annan i familjen om detta.
Ikväll mår jag rent ut sagt jäkligt dåligt.. Ena stunden ville jag bara springa in i skogen och aldrig komma tillbaka så jag kan slippa allt. Andra stunden så ville jag ringa efter hjälp, men sen tänkte jag att jag kanske skulle göra något dumt innan. Jag vill inte dö, men jag orkar inte leva när livet bara ska ha så stora käftsmällar gång på gång igen. Att när jag precis börjat resa mig upp så knuffas jag ner igen till botten så hårt att det tar luften ur en. Jag vill inte, jag orkar inte, men jag vet inte vart jag ska ta vägen, långt in i skogen och bara lämna allt bakom mig känns så befriande ibland. Att få slippa allt. Tänk om någon faktiskt skulle kunna förstå mig.
Men ingen ser det eftersom jag döljer det, skulle dom veta det så blir det som att jag upplevs som svag. Svag? Hur kan man vara svag när man varje dag fått fajtas mot sina demoner i mer än 12år..
