Ledsen, uppgiven och på gränsen till att ge upp livet

Jag har aldrig pratat om det här med någon. Jag är 35 år. Jag har ett bra betalt jobb. Jag har bra vänner, en bra familj. I snart 4 år har jag haft dippar av ledsamhet. Ångestattacker på sommaren för att jag känner mig ensam. Jag har under denna tid alltid haft en partner. Mina vänner älskar mig. Jag älskar dem tillbaka. Ingen av dem vet hur jag mår. Det är omöjligt för mig att förklara för dem.

Det har nu gått så långt att jag i ett års tid funderat på hur jag ska avsluta mitt liv så att jag slipper känna mig ensam. Jag känner ingen tillhörighet till vardagen. Jag känner ingen tillhörighet till religioner eller folkgrupper. Människor är generellt idioter. Världen håller på att gå åt helvete… och jag kan inte förändra något. Jag är så uppgiven att jag inte vet vad jag ska göra.

Att skriva här kommer inte lösa något.

Jag har haft flera planer på att resa iväg, bara lämna mina nycklar till en vän och be dem ta hand om mina katter medan jag är “bortrest”, och sedan aldrig komma tillbaka. Åka någonstans för att försvinna föralltid. Dö är väl målet.

Jag klarar inte av det på grund av skuldkänslor mot min familj. Hur ska de hantera att jag försvinner? Samtidigt har de det bra. De behöver inte mig. Samma sak med mina vänner. Jag känner mig aldrig behövd. Aldrig önskad att bli träffad. Ingen hör av sig. Det är alltid jag som gör.

Så vad gör jag? Hur kommer jag ifrån det här…

Hej 🙂

Jag känner igen mig i det du beskriver.. allt är bra med andra men inte med mig; för jag verkar vara ”annorlunda” på ett sätt som jag inte vet själv men tänk om jag bara kunde ha den där vännen som ofta hör av sig och vill ses.. vill träffas.. få prata av sig, känna sig mindre ensam i världen.

Men du, jag undrar.. trivs du på ditt arbete? Bra arbetskompisar du kan prata med om djupare saker osv? Jag har själv blivit arbetslös, efter lång tids flitigt arbetande med något jag trodde var värt slitet.. kanske du behöver göra nåt helt nytt? Börja en kurs du länge velat prova? En bra bok jag läst heter Det kommer att gå över av Maggan Hägglund. Jättebra och och lättläst! Kram och svara gärna 🙂

 

Hej!

Känner så väl igen mig i det du säger. Jag har ju egentligen ett bra liv med familj och vänner men känner ibland inte längre lust med något och känner mig så ensam. Hur kan man känna sig så ensam? Jag har funderat länge på det.
Erkände för mig själv först för 4 år sedan att jag faktiskt led av depression och tog kontakt med Vårdcentralen som bara kunde ge mig lugnade och fem besök hos en kurator. Kuratorn uppmanade mig att söka privat hjälp för mer kunde de inte göra. Vilket hon beklagade. Jag har turen att bo i en storstad så det är inga problem att hitta privata terapeuter det gäller bara att hitta rätt. Och ha råd.

Det jag vill komma till är att fast jag fortfarande till och från känner hopplösheten och viljan att bara ge upp så känns det oerhört befriande att prata med en utomstående som inte har någon personlig koppling till mig och alltså inte blir personligen berörd av det jag berättar. Jag mår nästan alltid toppen när jag går ifrån varje möte med psykologen. Visserligen pratar jag med min partner också men i det fallet finns ju alltid en viss censur. Jag har på sistone börjat längta att prata med någon som själv har erfarenheter av depression. Som själv grubblar över livet. Som kan känna igen sig i mina erfarenheter. Jag tror att det kan vara nyckeln till att inte känna sig så ensam och annorlunda. Hoppas jag i alla fall för jag är helt ny här 🙂

Så mitt råd till dig, hitta någon att prata med! Någon som du inte behöver ta personligt ansvar för.

Anonym skrev:

Jag har aldrig pratat om det här med någon. Jag är 35 år. Jag har ett bra betalt jobb. Jag har bra vänner, en bra familj. I snart 4 år har jag haft dippar av ledsamhet. Ångestattacker på sommaren för att jag känner mig ensam. Jag har under denna tid alltid haft en partner. Mina vänner älskar mig. Jag älskar dem tillbaka. Ingen av dem vet hur jag mår. Det är omöjligt för mig att förklara för dem. Det har nu gått så långt att jag i ett års tid funderat på hur jag ska avsluta mitt liv så att jag slipper känna mig ensam. Jag känner ingen tillhörighet till vardagen. Jag känner ingen tillhörighet till religioner eller folkgrupper. Människor är generellt idioter. Världen håller på att gå åt helvete… och jag kan inte förändra något. Jag är så uppgiven att jag inte vet vad jag ska göra. Att skriva här kommer inte lösa något. Jag har haft flera planer på att resa iväg, bara lämna mina nycklar till en vän och be dem ta hand om mina katter medan jag är ”bortrest”, och sedan aldrig komma tillbaka. Åka någonstans för att försvinna föralltid. Dö är väl målet. Jag klarar inte av det på grund av skuldkänslor mot min familj. Hur ska de hantera att jag försvinner? Samtidigt har de det bra. De behöver inte mig. Samma sak med mina vänner. Jag känner mig aldrig behövd. Aldrig önskad att bli träffad. Ingen hör av sig. Det är alltid jag som gör. Så vad gör jag? Hur kommer jag ifrån det här…

Hej min vän. Bryt vardagen. Gör något du aldrig brukar göra. Börja gå på Yoga, seanser… lär känna dig själv. Gå en kurs i dragspel… Allt detta kanske låter flumm…. men vad har man att förlora om man redan tänker på att ta livet av sig? Finns en bok som heter tärningsspelaren av Luke Rhineheart… läs den… den är väldigt grov men tänk tanken bakom. VEM ÄR JAG? Våga ta reda på det… mer spännande och behövligt finns inte… jag är ingen expert… Det jag dock har kommit fram till är att jag ÄR jag med fördelar och nackdelar … jag är öppen och ärlig… dem som accepterar det har jag nära , resten kan vara.

Jag håller med om att människor , kanske rasen människa är jubelidioter… så vem kan vara ens bästa vän om inte sig själv? 👍

Hade inte jag haft barn så hade jag tagit med mig en yogamatta , dragspel och dragit iväg till en lappkåta och joddlat för mig själv tills jag kommit på meningen med mig ….

Ta hand om dig ///