Jag undrar om det finns fler i samma situation som mig och som har lyckats hitta mening med livet.
Jag är nu 43år gammal och har sen jag var i tonåren tampats med deppresion som går upp och ner. Ibland är det bättre, ibland sämre. Dock aldrig så illa att jag inte kommer upp ur sängen och inte kan sköta vardagen. Dock mycket tankar på självmord genom åren, men är nog för feg för att göra slag i saken.
Jag har inte sen tonåren egentligen sett fram emot något, eller haft nån vilja till nått. Jag har alltså inget som driver mig, eller nått som ger mig glädje.
Jag har aldrig egentligen haft några intressen, jag har sysselsatt mig med saker mest för att jag “borde göra nått” på min fritid.
Inte haft något större intresse för andra människor, så jag är ganska ensam. Utöver min familj har jag inga vänner.
Dock har jag lyckats med bravaden att ha en sambo och två barn. Något jag egentligen ångrar, då jag får dåligt samvete över att jag inte är nån bra pappa eller sambo.
Jag märker att mitt mående verkar smitta av sig på den äldre av mina barn. Den yngsta är för liten för att påverkas av mitt mående tror jag.
Den senaste tiden har mitt mående blivit sämre igen, sämst mående hitills. Självmordstankarna har blivit mer reella, alltså jag funderar på hur jag ska kunna ta livet av mig och få det att se ut som en olycka. Detta p.g.a. att jag tror att barnen skulle påverkas mer negativt om pappa tar självmord än om att pappa förolyckas i en “olycka”. Jag tvivlar dock på att jag har modet att sätta planerna i verket, så det är inte fokus i denna text.
Jag fantiserar om att vara som “de flesta andra” som tycks tycka att saker är roliga och intressanta. Som ser fram emot saker och har idéer och viljan att hitta på saker.
Mitt liv går mest åt till att vänta på att klockan ska gå. Jag tycker inte om att vara på jobbet, jag tycker inte om att vara hemma med familjen, jag kan inte komma på nått jag gillar att göra.
Finns det nån här som har samma erfarenheter? Som kanske har lyckats hitta nån mening?
