Konstant depression och går typ in och ut ur en psykos

[Indigo Kyjuli]

Okej så det är ganska svårt att förklara vad det är för händelser som fått mig att sätta mig själv i den här positionen i livet, eftersom det är massa gamla händelser som jag knappt kan sätta fingret på själv. Men för att förklara så simpelt som möjligt så har jag varit en osäker, blyg och känslig person som helst inte velat sätta mig själv i konflikter etc. Mina föräldrar är skilda och har varit som dag och natt i jämförelse med varandra. Min pappa har jag med tiden förstått är en ren narcissist som är på konstant dåligt humör eller dömande oavsett hur positiv man än försöker vara. Hela livet har jag känt att jag behövt prestera så mycket som möjligt för att min pappa ska bli glad. Ibland så har han varit stöttande och hjälpsam men från ingenstans så fort man inte gör på hans sätt eller att man gör fel så slänger han ur sig skällsord som “idiot”, “dumhuve” etc. Och detta händer ofta för att han konstant ber mig om hjälp med saker som elektronik, matlagning, städning och andra saker som han har för sig på fritiden. Vilket jag gärna ställer upp på att göra men han har en jävligt otrevlig attityd till den hjälpen han ber om. Genom mitt liv har jag också försökt avstå från att be honom om hjälp med skola, jobb och körkort eftersom han konstant kräver massa tjänster i utbyte. Han till och med erbjuder sig eller tvingar på hjälp med saker som jag gärna vill göra själv för att han då ska få en rättighet att kräva saker från mig.

Just nu pluggar jag en lärarlinje på ett universitet vilket jag tycker är väldigt kul och givande. Men jag har ibland väldigt jobbiga koncentrationssvårigheter och sociala problem. Två av mina vänner på universitetet har uppmärksammat för mig att det syns på mig att jag utstrålar en synlig osäkerhet och typ depression när jag talar. Att jag under seminarier sitter och “zone:ar” ur för att jag sitter och tänker på sjukt jobbiga händelser i mitt liv som jag inte kan sluta tänka på.

Bland annat tänker jag på de flertal gånger min pappa fått psyksläpp och till exempel haft sönder en tallrik när min syster till exempel ifrågasatte honom. Eller hur han skällde ut min faster så att hon börja gråta framför sina barn för en anledning som inte alls var rättvis.

Men anledningen till varför jag ibland basically psykosar är för att jag under min depression tagit flertal olika typer medel som jag trott har hjälpt mig att må bättre då de fått mig att bortse från den jobbiga vardagen jag har hemma. Och vissa medel hade jag läskiga och traumatiska händelser med vilket gjort att jag slutat använda något av dem i fortsättningen. Men de händelserna har varit så traumatiska att de gjort mig ännu mer deprimerad och har intensifierat tvångstankar som fått mig att vilja dö.

Konstant så har jag känslan av att jag inte har någon framtid utan att jag snart kommer att dö för att mina tvångstankar blir för starka och att jag tar livet av mig.

Jag är så less på de valen jag gjort i livet och att de fått mig att hamna där jag är, ibland så tycker jag att det känns bättre och att jag ser positiva saker med livet men från ingenstans kommer pappa och trycker ner mig igen och bara rent ut sagt retar och jävlas med mig och ger mig skit för saker som han själv är hycklare över.

Jag känner att jag skulle må bättre ifall jag flyttade hemifrån och ifall mina tvångstankar försvann men jag har inte en bra ekonomi för det då jag inte får något jobb vid sidan av plugget eftersom jag inte har några erfarenheter. Och min pappa tillåter mig basically inte att ta studielån eftersom han tycker att jag borde skaffa jobb istället.