Klar med livet, så jävla klar med det.

Jag stack, tänkte straffa mig själv, låta mig lida. Men poliserna arbetar snabbt. Jag vet inte om jag ska tacka dem. Jag är inte säker på om jag ville ha hjälp. Det som jag varit rädd för hände. Idag kommer jag sättas i en bil och behöva säga hej då till familjen jag bott hos i 2 år. Idag skickas jag till nya människor igen. Jag är säker på att dem nästan förväntar sig att jag ska göra motstånd. Gråta och bråka som jag alltid har gjort när jag flyttats från den ena familjen till den andra. Men jag kanske bara ska skita i det. Bara sätta mig i bilen utan bråk, utan känslor och bara vara ett skal. Inte en enda tår ska dem få se. Jag ska bara vara där som en jävla grönsak. Jag ska inte öppna min käft för då blir det bara fel. Kanske ska jag bara fortsätta vara det där tomma skalet. Så nästa familj aldrig behöver se mig skrika, gråta eller vara förtvivlad. Jag ska bara finnas där som en skugga. Jag ger upp.

Jag tänker inte kämpa för livet, för mina känslor. Jag ska inte släppa in någon det minsta mer. Jag ska förbli en jävla grönsak för resten av mitt liv. Inte ett ord tänker jag säga till varken socialtjänsten, den nya familjen eller liknande. Nej, jag är klar nu, så jävla klar med livet.

Nu är jag redo för livet som en skugga.

Hmm vad har du gjort som behöver straffas?

Jag tycker att du uppenbart försöker få  makt över ditt liv genom att sticka… men jag kan ju ha fel…

Jag prenumererar på den här tråden så jag ser fram emot att få läsa ditt svar.

Anonym skrev:

Hmm vad har du gjort som behöver straffas? Jag tycker att du uppenbart försöker få makt över ditt liv genom att sticka… men jag kan ju ha fel… Jag prenumererar på den här tråden så jag ser fram emot att få läsa ditt svar.

 

Jag borde straffas för jag inte kan vara normal och bara är ett problem. Ja jag försöker få kontroll över mig själv men det går inte. Jag är bara förvirrad nu.

Anonym skrev:

Jag stack, tänkte straffa mig själv, låta mig lida. Men poliserna arbetar snabbt. Jag vet inte om jag ska tacka dem. Jag är inte säker på om jag ville ha hjälp. Det som jag varit rädd för hände. Idag kommer jag sättas i en bil och behöva säga hej då till familjen jag bott hos i 2 år. Idag skickas jag till nya människor igen. Jag är säker på att dem nästan förväntar sig att jag ska göra motstånd. Gråta och bråka som jag alltid har gjort när jag flyttats från den ena familjen till den andra. Men jag kanske bara ska skita i det. Bara sätta mig i bilen utan bråk, utan känslor och bara vara ett skal. Inte en enda tår ska dem få se. Jag ska bara vara där som en jävla grönsak. Jag ska inte öppna min käft för då blir det bara fel. Kanske ska jag bara fortsätta vara det där tomma skalet. Så nästa familj aldrig behöver se mig skrika, gråta eller vara förtvivlad. Jag ska bara finnas där som en skugga. Jag ger upp. Jag tänker inte kämpa för livet, för mina känslor. Jag ska inte släppa in någon det minsta mer. Jag ska förbli en jävla grönsak för resten av mitt liv. Inte ett ord tänker jag säga till varken socialtjänsten, den nya familjen eller liknande. Nej, jag är klar nu, så jävla klar med livet. Nu är jag redo för livet som en skugga.

läs en dikt som heter pusselvärlden .. skriven av en tjej som åker på behandlingshem … väldigt bra skrivet

Vet inte hur gammal du är eller din livshistoria men.. du är lika normal som vem som helst som hamnat i den situationen du är i.. vore väl konstigare om du inte kände dig förvirrad?!  Ta dig igenom kaoset som är på det sätt som skadar dig minst. Glöm inte heller att främlingar är vänner, du ännu inte känner.. tex om du nu hamnar i en ny familj, som du beskriver.. Få människor kanske  vet precis hur de ska hjälpa och möta dig på rätt sätt.. men lita på att kaos och förvirring rör till, möblerar om och sen.. när det till slut lägger sig för en stund då kanske det klarnar att man kanske måste känna hopplöshet och förtvivlan ibland. Du ska lära dig något av det du går igenom nu, upp till dig att kämpa eller ge upp men oavsett.. tiden och livet kan vända till det bättre snabbare än du anar. Du verkar vara klok och du tänker mycket.. det kommer att ge sig med tiden för dig tror jag. Lita på din inre styrka och ge människor omkring dig tålamod så tror jag det lönar sig längre fram..

Varm kram från en medmänniska ❤️