Skriver här bara för att få skriva av mig.. förlåt om saker och ting verkar virrigt..
Jag har ingen att prata med och blir så stressad att ha alla tankar för mig själv. Det är så himla mycket grejer som spelar roll i mitt mående och det finns verkligen delar som skrämmer mig. Att någon annan människa ska ansvara för mitt mående, mitt liv. Att gå till vården hjälper inte. I dagens samhälle är det personen som du träffar som avgör vad du ska få för behandling, inte vad du behöver. En läkare har all rätt att säga till mig att psykisk ohälsa inte existerar och jag som patient får bara ta att acceptera det. Det är här alla tankar om andra människor börjar skrämma mig. Detta land styrs av individer. Det är så sjukt i mitt huvud hur det här samhället funkar och allt skrämmer mig. Alla människor är så himla annorlunda och du ska alltid ha någon annan som bestämmer över ditt liv. Kanske inte vad du äter till frukost, men in the bigger picture så är det alla andra förutom du själv som får bestämma. Det samhälle som vi försöker sträva efter kommer aldrig att ske. Människor är för olika. Människan som art bör dö ut, egentligen. Vi tillför ingen nytta till världen.
Bortsett från världen så är det kaos inom mig också. Jag känner mig allt annat än betydelsefull. Jag lever inte längre för min egna skull och har inte gjort på väldigt länge. Jag lever bara för att leva och det är endast på grund av dom i min närhet. Jag lever endast för att få behaga andra. Jag känner inte att jag har någon rätt alls att ta plats i något alls. Jag känner inte att jag har rätt till mina känslor. Jag har inte rätten att få bli arg eller ledsen över vad någon annan gjort. Jag finns bara för att jag ska vara den alla får vara arga och ledsna på. Jag känner inte att jag tillför något bra med min existens.
Jag har autism vilket gör att det sociala är så svårt för mig. Jag ser inte grejer ur andras perspektiv och jag KAN INTE. Du får tyvärr förklara för mig, jag kan inte hjälpa att jag har autism.. Jag är inte “trögfattad” för jag tycker att det är kul, tvärtom. Jag HATAR att ha autism. ALLA problem jag har är på grund av min diagnos. ALLA. Jag vill bara få känna mig normal och känna att jag visst får ta plats, ta plats till att få känna mig ledsen och sviken. Jag kan inte alltid vara boven i allt..
Sorry för att texten är väldigt vimsig, inte dirket tänkt mig att någon kommer läsa eller svara. Ville mest bara skriva av mig. Får inte ut allt heller, det är så mycket som jag skulle vilja prata om..
