Hem > Forum > Depression > Känslomässigt frånkopplad

Känslomässigt frånkopplad

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Dilemmat när man är deprimerad är att man ofta tappar någon form av problemlösningsförmåga. Tror det ingår i ett av kriterierna att man blir nedsatt där. Tycker även det är sjukt svårt att sätta ord på mina känslor, men tror jag är känslomässigt bedövad. Vet inte jag skulle behöva gråta? Varför gråter jag aldrig längre? Det är inge bra. Känner mig avstängd, ledsen men samtidigt likgiltig på samma gång.

    Det måste varit traumatiskt för mig när jag tänker efter vad som skett det senaste halvåret. Mobbing i skolan som var bedrövligt. Mitt sk. livs kärlek bedrog mig och jag tror verkligen att det varit traumatiskt. Jag är fortfarande i chock. Jag litade så mycket på honom. Jag litade så mycket på honom. Jag litade så mycket på honom. Han var på något sätt min innersta kärna.

    Har en obefintlig kontakt med min storasyster och därmed tre av mina syskonbarn. Jag vet knappt ens varför. Hon chockade mig dock också när hon ekonomiskt hotade mig i somras. Det hotet hänger över mig. Kommer hon göra det till en juridisk fråga? Varför umgås vi inte? Jag fattar ingenting.

    Mamma har jag ingen kontakt med och jag minns inte ens vem som bröt kontakten. Minnet sviker mig. Jag kommer knappt ihåg konflikten vi hade. Vem som sa vad och varför.

    Det har skurit sig för sista gången med min sk. bästis. Vi har inte hörts på flera månader. Det pyttelilla stödet som ibland kunde finnas där är alltså försvunnet. Studierna går åt helvete för orkar inte studera. Extraknäcket tar mer än vad det ger. Jag har blivit lite paranoid och tror jag missat något i arbetsgruppen. Det är något som jag inte förstår. Det stressar mig.

    Kanske är jag fortfarande överväldigad över senaste halvåret. Jag är inte mig lik. Kan inte ens skriva inlägg här utan att behöva redigera mina inlägg. Kan knappt stava och formulera mig.

    Skulle behöva ett ankare.

    Likgiltig är väl någon form av skydd när känslorna blir för mycket?
    Tror du kanske den här avstängdheten ger dig utrymme att reflektera över vad som hänt utan att störas av det känslomässiga? För även om du behandlas oerhört illa så ger det dig också tydliga tecken på var du har dessa människor och hur du ska hantera dom framöver? Kan det vara användbart?

    Vad tror du ”startar upp” dessa känslor igen? En annan människa eller du själv?
    När jag läst dina inlägg här senaste tiden tycker jag det låter som om du har ett otroligt starkt ankare i dig själv. Du VET vilka människor som är fel för dig, men antagligen känner du dig så frånkopplad just för att de här människorna borde ha behandlat dig väl? Det blir väl en fråga om självvärde när du får plocka bort person efter person ur livet som du byggt upp en fantasi om trygghet kring?
    Det raserades och du behöver tänka om. Livet ställs lite på ända kanske?

    Trådstartaren

    <3 Tack snälla! Ja det är så sant. Det är som att den större delen av mitt liv, mitt skyddsnät, är borta nu. Det kan också vara så att jag tappar minnet av sånt här, blir dissociativ. Glömmer bort vad som har hänt. Antagligen för att de beter sig så kränkande. Det finns absolut ingen annan i mitt liv som beter sig så grovt som dessa gör, eller snarare gjort. Upplever det som att de gått in för att verkligen integritetskränka mig helt enkelt. Det gäller både mamma, min syster, den här killen och bästa kompisen. Även vissa klasskamrater. Jag skulle nog inte ens kunna i detalj återberätta vad de har gjort för det är för pinsamt att råka ut för. För förnedrande. Som att jag tänker att det bara är usla människor som råkar ut för sånt här. Jag vet ju att det knappast är så. Men det känns så.

    När jag tänker efter så har de ju kört väldigt mycket gaslighting. Det är ju knappast så att de tar ansvar för sina beteenden. Någon ursäkt får jag aldrig. Vi pratar inte igenom det.

    Det gick bättre på jobbet idag. Fick ett helt annat mottagande av gruppen. Det är något med att vara avstängd som inte blir bra. Försökte också öva på att vara tyst och positiv, tycker det fungerade bättre. Gick in i mig själv istället. Det som hände var egentligen att de började söka mig.

    Absolut att det är en fråga om självvärde. Det är också glasklart vilka i mitt liv som respekterar mig och vilka som inte gör det.

    Kör lite nu: If You’re Going Through Hell, Keep Going.

    Jag har också börjat bli ledsen. Nästan gråta. Tror det är påväg att lossna. Tog en promenad efter jobbet och började få tillbaka en viss styrka. Kände mig stark och nästan oövervinnlig när jag gick där. Hög på att det kändes pyttelite bättre kanske. Också stolt över en fd. kollega som gjort något genombrott och kanske kommer bli prisbelönad. Jag gillade verkligen honom. Blev stärkt av hans framgång. Som att det påminde mig om folk som också gillar mig. Han är en sådan. Och nu är han kanske strax känd också. Det gör mig obeskrivligt glad. Han förtjänar det. Goda människor förtjänar framgång.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.