Känslan som skämmer

Har länge mått dåligt. Varit nedstämd och inte riktigt haft någon livsglädje. Jag bor med min sambo som även han mår dåligt så ingen av oss får riktigt “må dåligt fullt ut” och få den stöttning man kanske behöver.

Jag känner mig ofta ensam även om han är bredvid. Även om jag har rummet fullt av vänner.

Men idag blev jag rädd på riktigt! Fick en ångestattack, precis som jag fått många andra gånger. Jag öppna fönstret för att få luft men det var så känslan av att ge upp kom. Jag ville hoppa från fönstret. Bor på 6e våningen. Jag blev rädd för mig själv där och då. Försökte få min sambos uppmärksamhet. Tillslut kom han och smällde igen fönstret för att sen gå igen.

Återigen blev jag själv med mina obehagliga tankar. Och nu ligger jag här själv med tankarna om att ge upp. Känner någonstans att jag aldrig skulle göra det men det kanske är därför jag är så rädd för mig själv just nu.

God Fredags e.m. här på Mind Forumet.

* Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan.

* Jag hör VERKLIGEN att Du inte på långa vägar mår bra i din hälsa / hälsotillstånd.

* Det jag skulle rekommendera dig i din situation Du befinner dig i nu är att Du skulle bli inlagd på en vårdavd ett tag pga din psykiska obalans och behöver hjälp att få verktyg / nycklar att genom att under tiden Du är inlagd på vårdavd träffa avd-läkare, avd-psykolog och avd-kurator (plus mentalskötare som man kan lufta lungorna, en form av pratventil om sitt dåliga mående) som kan vägleda dig i ditt mående plus övriga delar i livets gång, vad tycker Du om denna lösning/idén?

* Sedan undrar jag om Du och din sambos har ett bra och kärleksfullt liv plus god kommunikation med varandra?

* Om det ev. inte är det då tycker jag att ni borde gå på något som heter; “Parterapi” och det låter som ni behöver detta, att samtala ihop med en psykolog / psykoterapeut under flera sessioner…

Om Du vill prata ut / skriva av dig så får Du gärna återkomma till mig här på Mind Forumet…

Kramar…

På återseende…