Hem > Forum > Depression > kanske något nytt

kanske något nytt

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • har haft depressioner återkommande under många år. jag känner tankarna som den består av utan och innan vid detta lag. dömande tankar om att jag gjort fel på olika sätt, valt fel. jämförande tankar om mitt liv kontra andras liv. tematiken är konstant även om det exakta innehållet kan bytas ut, vilket ibland lurar in mig i dem, trots att jag vid det har laget ändå vet att jag gör bäst i att inte gå in i det rummet i mig själv. nu, när jag är en bit över 30, är det tankar om att jag borde ha familj, borde veta mer om vem jag är och vad jag vill, borde ha bättre koll på världen, etc. jag hittar människor att jämföra mig med som har det där som jag längtar efter. som jag tänker upplever gemenskap och meningsfullhet. cirkeln fortsätter att cirkulera genom tankar på att om jag bara hade… så hade kanske även jag i dag levt med partner, barn, inte suttit ensam i samma gamla lägenhet, där tiden upplevs som helt stillastående när jag börjar glänta på dörren till det depressiva.

    utlösande för mina depressioner har nog nästan alltid varit krav som jag upplever att jag inte klarar av. sen kommer tankarna om ensamheten. kroppen blir sjuk av ångest, desperat letar mitt söndertröttade huvud efter utvägar. vid detta lag så kommer självmordtankarna helt förutsägbart, de är tätt sammankopplade med den erfarenhet som jag har. på jobbet känns kollegorna i matsalen som så långt borta. hur har jag kunnat trivas här? jag är väsenskild, en helt annan sort. en sån där sort som inte klarar av. två år sedan jag var inlagd. skammen. som jag har varit fast i skammen. en sån som jag kan ju inte få vara med, det går ju bara inte. det klarar jag inte. lättnaden i att bara få släppa. och den enorma sorgen.

    i början av förra veckan slogs dörren upp på vid gavel och jag var helt oförberedd, som så många gånger förut. Förr var det så att jag inte ens kunde för mitt liv komma i håg hur det känns att vara deprimerad, när jag var frisk. de senaste två åren har jag så smått kunnat börja få ihop mina olika delar, så minns bättre nu. ändå var det en chock. från att ha känt mig i kontroll så var jag mitt i känslohavet, längst ner på botten av det färdades jag med en väldigt snabb ubåt. samma känsla som för två år sen, samma byxor, samma tröja. samma gamla lägenhet. samma gamla jag. så trött på den personen! ville bort. ville fly, som jag alltid har flytt. jag var ett barn som rymde. och nu satt jag dessutom på ett jobb, där människor förväntade sig saker av mig. av mig! hur har jag kunnat prestera? mellan flykt och att köra över mig själv har jag pendlat. ingenting har varit snällt. för vem tröstar den som flyr? hon blir så svår att finna. och vem tröstar den som tystnar, och låtsas som att ingenting har hänt?

    I början av förra veckan tog jag hjälp, innan det hade gått för långt. ringde en vän. ställde in ett möte. jobbade ändå, och försökte träna mig på att människor faktiskt överlever även om jag inte presterar på topp. att jag inte behöver ge upp mitt liv för att jag inte är perfekt. att jag får finnas till och vill finnas till. i allt det här operfekta, i ett liv som alltid kommer att innehålla smärta. men jag vill inte lida längre. vill inte plåga mig genom att tillföra mer lidande i form av den självmisshandel som har pågått så länge som jag kan minnas. parallellt vet jag att jag också har ägt en jävla styrka, när jag har varit i mig själv och vågat uppleva. har fått möta världen på det sättet, och kommer att få fortsätta att göra det. parallellt med att stå ut med mig själv, livet igenom. det finns inget annat, för vad är alternativet? om jag ska leva så vill jag göra det utan att plåga sönder mig själv med tankar om hur jag egentligen borde vara. förra veckan var ett jävla rövhål men jag överlevde. detta år vill jag fortsätta överleva, och leva. utifrån de förutsättningar som är mina, formade av alla val, allt tvekande och allt mod som denna starka och sköra person består av.

     

     

    Vackert skrivet! Det är svårt att lära sig att man duger som man är – att det man gör och säger är nog. Du verkar vara inne i den processen. Skönt att överleva ”rövhålet”. Det känns upplyftande med din självinsikt.

    Om jag tolkar din text rätt så tror jag att människor uppfattar dig om väldigt duktig. Synd att din inre bild och den yttre inte ännu passar ihop.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.