Hem > Forum > Depression > Känner skam över att ha självmordstankar

Känner skam över att ha självmordstankar

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Hej!

    Kille på 35 år här. I mer eller mindre hela mitt liv har jag haft depression och ångest. På senare år har jag haft kontakt med vården men tycker inte att något har hjälpt, helt ärligt. Om du frågar mig är psykiatrin ett stort skämt!!

    Nåväl, jag har ständigt återkommande självmordstankar (bara tankar, inga konkreta planer) som oftast kommer när jag ska lägga mig på kvällen. Problemet är att jag samtidigt känner oerhörd skam över att jag känner som jag gör! Det är ju sjukt att behöva känna skuldkänslor för att jag upplever självmord som enda utvägen. Har man en somatisk, svår sjukdom skäms man ju inte över det, varför ska man behöva skämmas för något som inte syns utanpå men som påverkar hela livet?

    Egentligen vill jag inte dö, men orkar inte heller leva med dessa tankar. Ibland skulle det kännas som en befrielse att få lämna allt och bara försvinna, men jag har ju så mycket kvar att leva för! Och sen brukar jag tänka på människor som drabbas av cancer (obotlig), som kanske är i min ålder, de vill ju inget hellre än att bli friska och kunna leva sitt liv. Och här är jag, en helt frisk man, som önskar att livet ska ta slut. Makes no sense…

    Någon mer som känner igen sig i detta? Skriv gärna om ni vill och känner för det. Alla svar uppskattas. Ta hand om er och kom ihåg; du är viktig!!

    Hej, känner igen mig något otroligt i det du skriver är i ungefär samma ålder och kille med. Har dock inte tagit steget att ta kontakt med vården, då som du skriver känner som skam över det hela. Värst är kvällarna, men fortsätt kämpa måste tro att det finns en vändning till det bättre för oss. Det måste finnas en anledning till varför vi fortfarande är här. Ta hand om dig.

    <3 Du är också viktig!

    Kan känna igen mig i att ha haft självmordstankar från och till under så pass många år nu att det har känts genant att berätta för sjukvården hur länge det pågått, eller när det startade, sommaren 1996. Är inte det något lite komiskt över det, nästan? Och ändå är jag inte död, än. Vilket jag såklart vissa dagar är sanslöst stolt över. En an mina livs största bragder.

    Anledningen till att jag inte begår självmord än idag är pga. min ursprungsfamilj. Tror ärligt talat inte de skulle resa sig efter det. Åtminstone inte min lillasyster och det går bara inte. Orolig också att jag skulle starta en dominoeffekt att övriga gör samma sak vid ett svårt kritiskt läge i livet längre fram. En hyfsad sannolik utveckling.

    Talar inte med någon om mina självmordstankar irl, och när jag varit i kontakt med sjukvården har jag oftast börjat ljuga när frågan kommit på tal och jag märkt att de reagerade och tog det på allvar. Det är konstigt hur man kan vara funtad att delvis vilja må bättre, man vill ju ingenting annat, samtidigt som det är så lätt att falla in i att mörka för sin omgivning. Ingen ska heller få veta. Är det ett tabu?

    Trådstartaren

    Tusen tack för era svar! När jag läser det här så känner jag att jag inte är ensam om att ha sådana här tankar, även om det kan kännas så ibland.

    Hallå, Jag tror att du först och främst bör uppmärksamma dig här på webbplatsen https://techlib.se/lib/19671/vem-kan-hjaelpa-mig eftersom du kanske kan hitta information om användbara tjänster och resurser…. Jag hoppas att allt blir bättre i ditt liv… Jag önskar er lycka till. Snälla ge inte upp.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.