Hem > Forum > Depression > Kan måendet gå upp och ner i en depression?

Kan måendet gå upp och ner i en depression?

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7
  • Trådstartaren

    I julas gick jag under. Bröt ihop totalt på kvällen, grät och hade ångest. Dagarna efter blev värre än någonsin. Hade hjärtklappning, ångest och grät verkligen hela tiden. Dygnet runt. Det pågick i 1-2 veckor innan det blev bättre. Det var hyfsat lugnt i någon vecka. Sedan blev det likadant igen. Fast lite värre. Vaknade på morgonen med sjuk ångest, grät det första jag gjorde på morgonen. Det blev enklare när skolan började för kunde hålla mig för gråt då och tvingas tänka på annat, men ångesten var där och så fort jag kom hem bröt jag ihop. Fick även typ ”tvångstankar” om att dö, har aldrig haft självmordstankar innan och blev rädd för mig själv, så sov med mina föräldrar. Sedan blev det lite bättre när jag bokat en tid och fick kontakt med läkare som skrev ut lugnande och fick tid hos kurator. Då kände jag mig nästan hel igen och kändes typ onödigt. Men efter typ 2-3 veckor så slog det tillbaka igen, dock inga gråtattacker utan mest bara självmordstankarna och att jag var omotiverad. Jag tänkte på det hela tiden och innan jag somnade tänkte jag alltid på att jag dagen efter ska förbereda mig inför döden, typ rensa min garderob så min mamma slipper det när jag väl är död och blev lugn av det. Är även sjukt lättirriterad och känner mig typ arg hela tiden. Pratade med kurator om det och var på botten då och fick göra ett test och låg ganska högt upp resultatet att jag var deprimerad. Hon ville sätta in antidepressiva vilket jag var livrädd för pga biverkningar (det blev aldrig av). Men det kändes även bättre efter det samtalet. Tre veckor gick och mådde nästan helt bra. Inga tankar på döden etc. Så träffade jag kuratorn här om dagen och berättade det, toppen tänkte vi. Men så fort jag lämnade och tills nu så känns det skit. Tänker på döden och vill inte göra ett skit. Jag är en duktig elev i skolan och får nästan A i allt, dock känner jag ingen prestationsångest eller mår dåligt över det. MEN, det blir jobbigt nu när jag mår som jag gör och samtidigt vill få bra betyg, har ingen ork till plugg men samtidigt vill jag få A. Hur som helst.

    Mitt mående har verkligen gått upp och ner sedan julas men det hela började väl i slutet av sommaren. Kan det vara så i en depression? Att ena veckan är det fine och den andra på botten?

    Vet inte om jag är deprimerad heller även fast resultatet på testet vi gjorde sa att jag är det, då.

    Hej!

    Det korta svaret på frågan är: Ja!

    Men så enkelt är det naturligtvis inte heller. Först – hur gammal är du? Bäst att fråga innan jag säger något dumt😳

    Ja antidepressiva har biverkningar som all annan medicin, men alla får inte alla biverkningar. Själv har jag råkat ut för väldigt få biverkningar av den medicin jag äter idag och som jag antagligen kommer äta livet ut, men det är jag det. Många behöver något stämningsstabiliserande (som det så vackert heter) ett tag och sedan kan det fasas ut och man kan leva ett sk normalt liv utan medicin men med olika strategier om ångesten skulle komma på tillfälligt återbesök.

    Att du kände på olika sätt efter besöket hos kuratorn är fullt normalt.

    Fortsätt att kämpa det blir bättre!

    Kram ❤️

    Trådstartaren

    Tack för svar. Jag är 18. Tagit antidepressiva i låg dos för nervsmärta för några månader sen och fick biverkningar men inte så allvarligt att jag behövde sluta. Men de jobbigt att det går såhär upp och ner, var emot att ta medicin för några veckor sen men orkar inte att det är såhär så lär ta upp med kuratorn och se vad hon säger..

    Hej! Det korta svaret på frågan är: Ja! Men så enkelt är det naturligtvis inte heller. Först – hur gammal är du? Bäst att fråga innan jag säger något dumt😳 Ja antidepressiva har biverkningar som all annan medicin, men alla får inte alla biverkningar. Själv har jag råkat ut för väldigt få biverkningar av den medicin jag äter idag och som jag antagligen kommer äta livet ut, men det är jag det. Många behöver något stämningsstabiliserande (som det så vackert heter) ett tag och sedan kan det fasas ut och man kan leva ett sk normalt liv utan medicin men med olika strategier om ångesten skulle komma på tillfälligt återbesök. Att du kände på olika sätt efter besöket hos kuratorn är fullt normalt. Fortsätt att kämpa det blir bättre! Kram ❤️

    Tack för svar. Jag är 18. Tagit antidepressiva i låg dos för nervsmärta för några månader sen och fick biverkningar men inte så allvarligt att jag behövde sluta. Men de jobbigt att det går såhär upp och ner, var emot att ta medicin för några veckor sen men orkar inte att det är såhär så lär ta upp med kuratorn och se vad hon säger..

    Klart att du ska få svar 😉 kan lova att jag kommer läsa varenda stavelse så länge du vill.

    Med tanke på att du inte är så gammal så är det massa andra saker som fortfarande händer i kroppen, hormoner och sånt där krafs som kan spöka till det. Men du ska ändå känna att du klarar av att leva ett normalt liv, vad nu det är 🙄.

    Om jag får vara lite nyfiken…vad va det du åt mot nervsmärtan och har den gått över  Du behöver inte svara om du inte vill! Ingen press!

    Tycker att du borde prova något som stabiliserar måendet. Eftersom du är såpass ung (jäkla tjat om din ålder va) så är chansen att du kan fasa ut dem efter ett tag ☺️

    Fortsätt kämpa min vän och berätta gärna hur det går för dig!

    Kram ❤️

    Trådstartaren

    Taack. Jag har haft vestibulit sedan jag var 12, sprungit hos mängder olika gyn etc och fick inte diagnos förrän slutet av 2016 i princip. Testat övningar och samtal med kurator i samband med det i två år hos två olika mottagningar utan resultat så fick remiss till Danderyd kvinnoklinik, vilket är typ toppen av allt, får man ingen hjälp där är det typ kört. Gick dit i september efter sjuk lång väntan och hade höga förhoppningar men fick en sjukt dålig gynekolog och blev ledsen och besviken. Fick dock komma till en annan specialistgyn en månad senare så fick jag bättre bemötande. Hon föreslog att jag skulle ta amitriptylin i ca 3 månader för att se om det blev bättre (många har blivit sjukt bättre av det) var skeptisk för ville inte ta sådan medicin men gjorde det. Smärtan var kvar men kände mig bara tröttare och ingen sexlust typ. Så den hjälpte inte mig, vilket jag förmodade.

    Det var egentligen strax innn jag började med medicinen som jag började må dåligt. Det var lite strul mellan mig och min pojkvän, han började bortprioritera mig och satt hela dagarna och spelade och ignorerade mig. Försökte prata med honom men han sket i det. Det låter inte såå farligt men jag mådde skit. Hade dessutom liknande erferenhet av det sedan tidigare. Började först få hjärtklappningar, trodde det var i samband med min förkylning men det blev värre och värre. Så en fredagkväll när jag satt med min familj kände jag hur det slog så hårt och hjärtat hoppade över slag. Det kom som en våg över mig och ville bara gråta. Sprang upp på rummet och grät så mycket. (Då hade även min pojkvän lagt undan spelet och slutat helt i en vecka , så det var bra mellan oss) Ringde min pojkvän han undrade varför jag grät, visste inte varför men så lyckades jag lugna ner mig. Hade samtal med honom på under tiden jag skulle sova, men han somnade och jag var ensam. Hjärtklappningarna blev starkare och kände mig så instängd. Gick ut på balkongen och andades och grät så mycket. Skrev t mamma som också sov och ville nt väcka någon. Satte på en disneyfilm och lyckades tillslut somna. Morgonen därpå kom mamma in och frågade vad som hände. Vi satt och åt frukost ute då den där vågen sköljde över mig. Sprang upp på rummet och grät. Såhär höll det på i en vecka innan det sakta avtog och jag började med amitriptylin. I tre månader var det chill. Men sen när jag slutade 14 december så gick det nedför.

    Jag kunde inte njuta av julen som var min fagorithögtid. Var tacksam för julklappar men var inte glad. Fick typ bara skuldkänslor över att fått saker. Sedan min 18;års dag var värre. En dag jag verkligen sett fram emot och ville njuta av, blev inte riktigt så. Hade hjärtklappning/ångest till och från den dagen. Men det blev värre när min pappa kom och lämnade present och vi pratade lite. Han är som han är och pratar hemskt gärna om sina problem och hur dåligt han mår. Så droppade han bomben om att han fortfarande var kär i mamma efter 7 år som skilda.. jag och hela min familj och lite gäster satt vid matbordet och den där vågen kom smygandes så gick upp på rummet och grät. Alla undrade vart jag tog vägen.. mamma pratade med mig och gick ner igen. Jag var sjukt tacksam för presenterna jag fick men var typ inte glad. Samma sak här, fick bara skuldkänslor av att alla var där för min skull. Samma vecka började jag skolan och var ju ett vrak i skolan, grät mig till sömns och innan jag gick iväg på morgonen. Fick också självmordstankar då, tror inte jag hade det under julen. Det började med små hintar i typ november-december med att jag inte kunde föreställa mig med en framtid, att jag typ skulle dö. Alla mina framtidsdrömmar försvann liksom. Var jätterädd kommer jag ihåg.

    Alltså grejen är att jag har gått igen saker, inte jättesvåra grejer men ändå. Jag gick om ettan på gymnasiet pga elaka människor, min vestibulit som tagit så mycket tankar och energi, allt med min pappa, att jag är en person med sjukt dålig självkänsla och självförtroende, sen andra saker. Tror att det blev för mycket för min hjärna, är en känslig person. Har hanterat jobbiga saker förut och alltid haft skådespeleriet som ljuset i tunneln och ändå vaknat med ett leende pga det. Men den glöden finns ju inte längre. Och nu har det inte  hänt något särskilt som gör att jag mår som jag mår. Känns bara som det aldrig kommer bli som ex i somras, var så glad då.

    Hoppas du orkar läsa, uppskattar att skriva såhär 🙂

    har typ inga vänner att bolla med, en annan sak som jag mår skit över, alla vänner jsg nånting haft har dissat mig. Min bästa vän dissade mig, elr jag blockade henne för hon ville aldrig ses och pratade bara med mig när hon var ledsen. Jag hjälpte henne med att byta och gå om gymnasiet pga en tjej som mobbad henne. Jag stöttade henne och konfronterande mobbaren som vart nervös och slutade. Hon gick om och trivdes jättebra och fick en ny vän som tog över min plats. Lite ironiskt även fast jag vill gråta.

    kraaam

    Klart att du ska få svar 😉 kan lova att jag kommer läsa varenda stavelse så länge du vill. Med tanke på att du inte är så gammal så är det massa andra saker som fortfarande händer i kroppen, hormoner och sånt där krafs som kan spöka till det. Men du ska ändå känna att du klarar av att leva ett normalt liv, vad nu det är 🙄. Om jag får vara lite nyfiken…vad va det du åt mot nervsmärtan och har den gått över Du behöver inte svara om du inte vill! Ingen press! Tycker att du borde prova något som stabiliserar måendet. Eftersom du är såpass ung (jäkla tjat om din ålder va) så är chansen att du kan fasa ut dem efter ett tag ☺️ Fortsätt kämpa min vän och berätta gärna hur det går för dig! Kram ❤️

    Hmmm låter inte som en drömstart direkt! Dum fråga kanske men har du varit hos en uroterapeut?

    Kan ju vara så att det hör ihop lite med ditt psykiska mående, då det antar jag skapar en hel del inre stress både medveten och omedveten.

    Vem vet stabilare psykiskt mående kanske kan hjälpa till minskad smärta.

    Ta hand om dig!

    Kram ❤️

    Trådstartaren

    Nej har gått hos kurator som är inriktad på vestibulit eller ”samlagssmärtor” och mitt mående påverkar inte smärtan. För vissa är de så men inte för mig. Vestibulit kan uppstå om man typ stressar väldigt mycket, bl.a, men fick de när jag var 12 och var glad och bekymmersfri. Jag blir ju ledsen och påverkad av att ha det såklart

    Hmmm låter inte som en drömstart direkt! Dum fråga kanske men har du varit hos en uroterapeut? Kan ju vara så att det hör ihop lite med ditt psykiska mående, då det antar jag skapar en hel del inre stress både medveten och omedveten. Vem vet stabilare psykiskt mående kanske kan hjälpa till minskad smärta. Ta hand om dig! Kram ❤️

    Nej har gått hos kurator som är inriktad på vestibulit eller ”samlagssmärtor” och mitt mående påverkar inte smärtan. För vissa är de så men inte för mig. Vestibulit kan uppstå om man typ stressar väldigt mycket, bl.a, men fick de när jag var 12 och var glad och bekymmersfri. Jag blir ju ledsen och påverkad av att ha det såklart

    Det var en tanke bara, men du känner din kropp bäst. Vet bara av erfarenhet att den där jäkla ångesten kan ställa till med bekymmer och problem eller tillochmed förvärra problem man redan har.

    Ska också erkänna att min kunskap om vestibulit är tämligen begränsad (har inte jobbat på gyn eller urolog….är ssk i botten). Men ångest kan jag desto bättre, tyvärr 🙄, så där vet jag iallafall vad jag pratar om…

    Ta hand om dig

    Kram ❤️

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.