När man är liten är det ju vanligt att tänka att det skulle vara man själv som står i centrum för allting. Att man är något riktigt speciellt.
Jag kan fortfarande känna så. Att jag har någon särskild koppling till Gud, eller vad det nu är. För på ett mirakulöst sätt har jag alltid sådan oerhörd tur, och får alla mina önskningar att gå i uppfyllelse, hur specifika och otroliga de än är.
Men de säger att det finns en baksida för allt. Och baksidan här skulle då vara de gångerna jag känner mig som ett monster. Inuti vet jag att jag inte var menad att leva. Att det enda rätta jag kan göra är att ta livet av mig. Jag är en parasit, som förstör för andra bara genom att existera. Jag bara vet det. Jag bara vet att jag måste göra det. Ändå har jag alltför ofta försökt bekämpa den där rösten som säger det till mig. Kämpa för livet. Se det positiva i saker, upprepa mantran som “jag är menad att leva”. Men innerst inne vet jag att det är fel. Att jag kommer att straffas för om jag väljer att fortsätta leva.
