Hem > Forum > Depression > Kan inte lösa mina problem

Kan inte lösa mina problem

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6
  • Tror inte riktigt på det här med att man ska hitta svaren inom sig. Att det är känslor eller lösningar på olika svar som rymmer inom en människa och när man hittat dit kan man känna lycka, tillfredsställelse, trygghet? Känner mig övertygad om att det snarare är andra människor man oftare behöver, och att det därför mer sällan finns något inom en som skulle vara lösningen?

    Vill t ex ha en partner.

    Jag vill ha barn.

    Trevliga kollegor och en vettig chef.

    Hade ju önskat en välfungerande ursprungsfamilj och utvecklande uppväxt men det fanns ju inte det. Oavsett hur mycket som rymdes inom mig så gick det ju aldrig att förändra med inre krafter? Som att det skulle ha varit mina (bristande) förmågor som varit orsaken till att jag höll på att ducka under? Istället vill jag mena på att det varit omgivningens i många fall bristande stöd som varit den absolut avgörande faktorn om jag närmade mig en tipping point, eller inte.

    jag vill leva ett spännande liv med spännande möten som kräver andra människor.

    Terapeuter och deras förmågor (oftast empatiska förmågor) har jag oftast upplevt avgörande för att jag ska ha kunnat må bättre.

    Jag tror helt enkelt inte på att det är så att ”vi som mår så dåligt” generellt behöver blicka inåt så mycket? I mitt liv och min egen erfarenhet av dåligt mående i över 20 år säger mig att det oftare varit människor som påverkat mig i mitt mående.

    När jag fått kärlek på olika sätt har jag börjat må bättre. Det har faktiskt inte en enda gång vad jag kan minnas varit så att jag plötsligt utvecklat någon inre kraft inom mig eller blickat inåt som gjort dramatiska skillnader i t ex min ångestnivå eller lycka.

    Tror det är så att vi som är deprimerade oftare behöver få hjälp av andra. Få mer kärlek. Omtanke. Empati och förståelse. Inte få höra att vi ska lära oss vrida uppmärksamheten inåt? Är det inte det som bland annat gjort att man mår så jävla dåligt? Man har blickat in så mycket och där bara mötts av ett totalt mörker? Borde det inte varit utåt vi ska titta? Eller åtminstone uppmuntras att fästa blicken vid?

    -Hej, finns du där? Kan du hjälpa mig?

    Inte? Nej, då tittar jag inåt igen..

     

    Hitta alla svaren i sig själv tror inte jag heller på. Men kanske hitta botten eller grunden till de beslut man tar. För åtminstone jag kan ibland ha en tendens att tappa bort mig själv i kontakt, speciellt i nära relationer med stridbara och/eller argumentativa personer. Då kan jag börja må dåligt, och börja fundera på om min verklighet är rätt…kanske är den andres t ex politiska uppfattningar inte så tokiga. Man kan ju se det från det hållet med. Jag blir som en vindflöjel liksom.

    Det här har kanske inte har direkt koppling till det du skriver om. Du vill få bättre mående av andra. Vilket man ju i bästa fall får när man ”får” det du skriver om: kärlek, omtanke, empati och förståelse. Det är så otroligt läkande och löser upp så mycket jobbigt. Det är en spegling som säger: du är okej, du är värd att älskas. Det är ju bara det är att man inte så ofta får den kärleken från omgivningen. I alla fall inte bara. Och får man det är det inget som är konstant, utan kan ändras ganska snabbt. Så visst…i den bästa av världar så skulle vi inte behöva svaren, lyckan, tryggheten i oss själva…men eftersom inte världen ser ut så så måste vi ha en grund att falla tillbaka på. En del har gud för sådant.

    Ah, detta blev lite flummigt, men det var några tankar.

    Trådstartaren

    Absolut, hitta svar på beslut och att grunda sig tror jag också är jätteviktigt. Syftade nog mer på vad som har fungerat för mig när jag börjat må bättre. Då har det varit människor som jag kunnat umgås med och som på olika sätt pockat på min uppmärksamhet, vilket har varit lite som medveten närvaro, att man tvingas in i att vara i nuet och inte kan fortsätta vara ”inom sig i smärtan”.

    Kanske är det stor skillnad mellan hur pass dåligt en person mår? Tror jag utgår ifrån om man är i princip kliniskt deprimerad. Har länge känt att det här med självmord och där omgivningen oftast är ”så chockade” när det sker är sån bullshit. Förlåt för att jag skriver det och givetvis är det inte så alltid, självklart inte. Men jag ser samtidigt att det är så många som berättar, berättar, berättar om hur dåligt de mår. I hundra år typ. Och sedan blir antingen hänvisade till sig själva, att det är för mycket begärt att kräva hjälp av andra. Eller så hänvisade till sjukvård och som inte har platser där eller kompetens att möta. Min slutsats är därför att det är människor som behövs oftast eftersom vi framförallt är flockdjur.

    Varningssignaler brukar väl ändå finnas. Minns hur mina kompisar reagerade (länge sedan) när jag flaggade för att jag ville dö, de blev livrädda och sa inte ett knyst till mig om det efteråt. Däremot att de hörde av sig ofta, ville umgås, drog med mig på olika grejer, det räddade mig ”från mig själv”. Jag tror inte det är att i den bästa av världar, utan jag tycker det är något sjukt i att inte finnas där för andra. Som om det normala är att avvisa någon hjälp och det ”friska” skulle vara att istället tänka på sig själv, typ. Det går inte ihop i min värld?

    Nu behöver jag en partner, barn och i framtiden en trevlig arbetsplats. Det är ingenting jag kan hitta inom mig själv utan det behövs att människor kommer in i mitt liv. Har länge går runt och trott att svaren fanns inom mig men jag kan inte tolka det på något annat sätt än att kontakt med människor är det som gör att jag övh ska orka leva vidare.

    Avatar

    Hej!

     

    Du kan inte få allt du vill ha i livet på en gång. Vad är viktigast för dig och försök planera din framtid och kom ihåg att försöka  leva i nuet också. Skriv ner dina tankar som du har om dig själv och dina värderingar. Tänk positivt. Arbeta utifrån dina principer och idéer. Livet är ett pussel som inte alltid behöver läggas.

    Trådstartaren

    Yellow Sygiru,

    Om man är klinisk deprimerad och inte ska utgå från att få allt i livet..? Jag vet inte riktigt..

    För mig är det också att människor kommer in i mitt liv som gör skillnad. Men det måste för min del vara människor jag känner gemenskap med. Och som väljer mig för att de känner likadant. Jag känner mig ofta ensam med andra och kan få ångest av att prata och umgås med folk jag inte trivs med.

    Jag får också höra att man finner ”sanningen” och tryggheten inom sig själv. Men jag har aldrig lyckats nå dit. Jag har gjort hur många övningar som helst. Den enda som kunnat jaga bort den värsta depressionen är andra människor som jag klickat med. Men det är sällsynt att jag har turen att träffa sådana.

    Ensamheten är vidrig!

    Trådstartaren

    Red Menive, exakt! Det är så viktigt att det är rätt personer som man träffar och där man känner att det ger något. Kanske är det där lite kravlösa som man är ute efter? Och de som är bra på att lyssna? De fåtal kompisar jag har och som jag trivs bäst med är de som låter mig vara bara. Och finns där när det är något.

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.