Jungeln i huvudet

Vart börjar man?

Är diagnostiserad med depression och ångest. Har haft det så långt jag kan minnas och kämpar med i större eller mindre skala dagligen.

Vad innebär detta för mej? Det innebär att i mina värsta dippar så känner jag ingen smak, lukt och knappt kännsel. Jag orkar då knappt att gå på toa och är endast vaken en eller två timmar på dygnet. På mina bästa dagar kämpar jag endast mot självmordstankar, trötthet och social fobi. Jag lever med ett konstant självskadebeteende (drar bort huden från mina fingrar och läppar).

DOCK har jag hjälp från både vården, psykolog och närstående. Det tog lång tid innan jag ens vågade öppna upp men det har varit en av de bästa sakerna jag har gjort. För innan jag bad om hjälp och i början av hjälpen så klarade jag knappt nått och möttes av oförståelse, kommentarer som “sluta vara så lat”, “sluta vara så kännslig” eller “äh skärp dej”. För någon som inte förstår så är det harmlösa kommentarer men för någon med depression är det kommentarer som styrker självmordstankarna då det verkar som att personen inte bryr sig då man försöker sträcka ut en hand. För någon som är så djupt ner att de inte känner något är det istället stärkande att höra “kan jag ge dej en kram?”, “behöver du hjälp med något?” eller på något ordlöst sätt visa att man bryr sej utan att röra personen. Ursäkta om det verkar mer som en hjälp för nära och kära men är personligen van vid att behöva förklara vad jag behöver hjälp med när min hjärna inte ens kan tänka.

Vad har jag märkt hjälper för mej? Rutiner, rutiner, rutiner. Att inte behöva tänka på hur jag ska göra saker har hjälpt rätt så bra till när jag inte orkar tänka och när jag mår bättre så kan det vara betryggande att ha rutinerna att falla tillbaka på. Att ha kort på nära och kära så att endast jag kan se dem med en text under “vill du vara orsaken till deras tårar” för även om jag inte tror det så kommer nån att gråta av en eller annan anledning om jag tar mitt liv. En gammeldax klocka så att jag kan höra tickandet. Detta för att jag ska kunna matcha min hjärtrytm till tickandet antingen för att lugna ner mej eller “lugna upp mej”. Stretcha. Detta för att när ångesten kommer så kan jag inte andas oftast och gråter floder så jag sätter armarna över huvudet för att tvinga lungorna att öppna upp sig så jag kan ta djupa andetag.

Blev lite långt och inte så mycket bra men svarar på frågor.

Så vad behöver du hjälp med?

Anonym skrev:

Vart börjar man? Är diagnostiserad med depression och ångest. Har haft det så långt jag kan minnas och kämpar med i större eller mindre skala dagligen. Vad innebär detta för mej? Det innebär att i mina värsta dippar så känner jag ingen smak, lukt och knappt kännsel. Jag orkar då knappt att gå på toa och är endast vaken en eller två timmar på dygnet. På mina bästa dagar kämpar jag endast mot självmordstankar, trötthet och social fobi. Jag lever med ett konstant självskadebeteende (drar bort huden från mina fingrar och läppar). DOCK har jag hjälp från både vården, psykolog och närstående. Det tog lång tid innan jag ens vågade öppna upp men det har varit en av de bästa sakerna jag har gjort. För innan jag bad om hjälp och i början av hjälpen så klarade jag knappt nått och möttes av oförståelse, kommentarer som ”sluta vara så lat”, ”sluta vara så kännslig” eller ”äh skärp dej”. För någon som inte förstår så är det harmlösa kommentarer men för någon med depression är det kommentarer som styrker självmordstankarna då det verkar som att personen inte bryr sig då man försöker sträcka ut en hand. För någon som är så djupt ner att de inte känner något är det istället stärkande att höra ”kan jag ge dej en kram?”, ”behöver du hjälp med något?” eller på något ordlöst sätt visa att man bryr sej utan att röra personen. Ursäkta om det verkar mer som en hjälp för nära och kära men är personligen van vid att behöva förklara vad jag behöver hjälp med när min hjärna inte ens kan tänka. Vad har jag märkt hjälper för mej? Rutiner, rutiner, rutiner. Att inte behöva tänka på hur jag ska göra saker har hjälpt rätt så bra till när jag inte orkar tänka och när jag mår bättre så kan det vara betryggande att ha rutinerna att falla tillbaka på. Att ha kort på nära och kära så att endast jag kan se dem med en text under ”vill du vara orsaken till deras tårar” för även om jag inte tror det så kommer nån att gråta av en eller annan anledning om jag tar mitt liv. En gammeldax klocka så att jag kan höra tickandet. Detta för att jag ska kunna matcha min hjärtrytm till tickandet antingen för att lugna ner mej eller ”lugna upp mej”. Stretcha. Detta för att när ångesten kommer så kan jag inte andas oftast och gråter floder så jag sätter armarna över huvudet för att tvinga lungorna att öppna upp sig så jag kan ta djupa andetag. Blev lite långt och inte så mycket bra men svarar på frågor. Så vad behöver du hjälp med?

God e.m. / kväll här på Mind Forumet.

* Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovanstående.

* Känner Du att Du har en bra relation med din leg. psykolog?

* Har Du andra vårdkontakter än bara själva leg. psykologen så som Psykiatrisk Sjuksköterska eller Läkare/Överläkare?

* Går Du till en Öppenvårdsmottagning eller en privat mottagning / klinik ?

* Får Du den “hjälp” du efterfrågar hos både vården och anhöriga eller vänner?

* Har Du hört talas om “Kontaktperson”?(Detta ansöker man om hos sin kommun man bor i. En person som t.ex. man gör aktiviteter ihop t.ex. promenader eller något helt annat, det är individuellt och upp till personen som ansöker om detta.)

Var rädd om dig och ta hand om dig också…

Kramar…

På återseende…

PS: Prova gärna att chatta med MiND;s Volontärer via MiND Självmordslinje via MiND.se eller ringa ett samtal in till MiND;s Självmordslinjen 90101. DS.

Anonym skrev:

God e.m. / kväll här på Mind Forumet. * Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovanstående. * Känner Du att Du har en bra relation med din leg. psykolog? * Har Du andra vårdkontakter än bara själva leg. psykologen så som Psykiatrisk Sjuksköterska eller Läkare/Överläkare? * Går Du till en Öppenvårdsmottagning eller en privat mottagning / klinik ? * Får Du den ”hjälp” du efterfrågar hos både vården och anhöriga eller vänner? * Har Du hört talas om ”Kontaktperson”?(Detta ansöker man om hos sin kommun man bor i. En person som t.ex. man gör aktiviteter ihop t.ex. promenader eller något helt annat, det är individuellt och upp till personen som ansöker om detta.) Var rädd om dig och ta hand om dig också… Kramar… På återseende… PS: Prova gärna att chatta med MiND;s Volontärer via MiND Självmordslinje via MiND.se eller ringa ett samtal in till MiND;s Självmordslinjen 90101. DS.

Hejsan!

*ja jag har en bra psykolog för närvarande! Hon har inte bara vunnit mitt förtroende utan har utbildning i de olika områden jag behöver hjälp med.

*jag har kontakt med en läkare som jag har gett tillstånd till att diskutera relevanta saker med min psykolog så att jag ska kunna få den bästa och smidigaste vården.

*jag går till en privat mottagning så att jag har min läkare och psykolog under samma tak. Jag gick tidigare till den kommunala vården men då den är överbelastad så kunde det ta lång tid innan jag fick hjälp och möttes oftast av oförståelse och motstånd.

*sedan jag bytte till en privat vårdcentral så har jag fått det. När det kommer till dem som står mig nära så har jag uppmuntrat dem att ställa frågor när de inte förstår och där igenom får jag hjälp av dem när jag behöver det. När jag mår bra så har jag även uppmuntrat till att prata öppet om mentala sjukdommar så att det inte blir lika främmande och dramatiskt.

*nej jag har inte ansökt om kontaktperson då jag har en underbar man som hjälper mej att komma ut bara jag ber om hjälp. Jag har även en hund som är super duktig på att uppmuntra aktiviteter genom att vara glad och tillföra energi!

Stora varma kramar tillbaka och ta hand om dej du med!