Hem > Forum > Depression > Jävla jag

Jävla jag

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Jag har ingen. Jag har aldrig haft någon. Jag har varit mobbad från att jag var 3 till jag var 13. När jag började förskolan brukade barnen sparka och slå mig varje dag. När mina föräldrar hämtade mig brukade jag ha blåmärken på hela kroppen. Samma personer, från att jag var 3 till 12 mobbad mig. Både psykiskt och fysiskt. Jag har alltid varit ensam. Jag har försökt men i den kommun jag bor i känner alla varandra. Jag minns när jag var 11 och det börjades sprida rykten om mig. Inte bara rykten dock, min adress också. Folk brukade komma hem till mig och göra olika saker, kasta ägg, ta sönder fönster osv. Jag har alltid berättat för olika vuxna, vissa gånger har jag inte behöver berätta för att dom sett själva. Men ingen har någonsin gjort något. Nog om det. Jag har ingen livslust. Jag blev diagnostiserad med djup depression när jag var 10. Idag är jag 14 och jag orkar inte mer. Jag litar inte på någon. Jag kommer aldrig lita på någon. Folk brukar säga att dom inte vill dö, att dom bara vill att smärtan ska försvinna. Men jag vill dö, världen är en hemsk plats. Det kommer inte bli bättre. Smärta är det ända som aldrig kan försvinna. Det finns inget här för mig. Ingen kan ändra mig. Jag kan inte ändra nått heller. Varje jävla dag är jag tvungen att ta på mig ett låtsas leende för att det är det ända skyddet jag har. Jag bad inte om att få vara här men jag kan välja att försvinna. Och det är det jag kommer göra så småningom. Gonatt

    Trådstartaren

    Just det, pga min ocd har jag inte lämnat mitt rum på ett år. Jag hoppade i stort sett av skolan i sexan och jag klarar inte ens av att kolla ut genom fönstret för att jag inte vill se folk. Om jag skulle fortsätta kämpa behöver jag flytta, jag vet att de är svårt att bara riva upp allt. Mina föräldrar bryr sig inte tillräckligt. Allt handlar om mina bröder. Jag kommer efter våra guldfiskar. Jag är bortglömd

    Det du varit med om låter verkligen helt sjukt förjävligt. Det är sjukt att nåt sånt kan tillåtas hända i modern tid. Om du hade kunnat göra något åt det, om du varit vuxen då, vad hade du gjort? Det låter som en extremt svår situation och jag vill inte vara påfrestande eller utpekande. Jag undrar bara, hur hade du gjort? Vad tycker du hade varit det lämpliga handlingsalternativ, alltså om du suttit i de vuxnas sits. När du väl kommit på vad du tyckef du borde gjort, kan du se några effekter som det skulle fört med dig?

    Med den bakgrunden är det fullt förståeligt att man snabbt kan hamna i en depression och att livet över lag blir jäkligt mörkt och deppigt. Det låter som att du inte direkt fått så mycket chans att ta del av dom bra sakerna. För även om världen till stor del är mörker och helvete, särskilt om man har en sån historia bakom sig.

    Men jag kan lova att det finns mycket ljusare platser också. Några fler frågor bara: om vi tänker att vi stryker ett mentalt streck bakåt och i stället tittar på här och nu. Från nu, vad skulle du vilja hände i ditt liv? Hur skulle du vilja känna? Vad skulle du vilja ha åtstadkommit? Hur skulle ett bra liv se ut? Jag förstår att det inte går att bara hoppa från det ena till det andra. Saker vi har i bagaget kan göra ont länge, men det behöver inte bestämma exakt vem vi ska vara. Just nu kanske du bara vet hur du vill att saker inte ska vara, och visserligen är det ochkå en startpunkt men då blir det mycket svårare att veta om man går åt rätt håll.

    Purple Vokahe <3

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.