Jag vill ta mitt liv..igen.

Vad är det för fel på mig. 6 år i terapi..har ingenting hjälpt? Varför mår jag såhär? Jag är en person som har ”allt” och på det en väldigt välpolerad yta. Jag har en underbar sambo som jag älskar och som vet allt om mig, vänner..men som inte vet mycket om mina mörka sidor, jag är e x t r e m t duktig på att dölja dem, utom inom hemmets 4 väggar. Jag har ett bra jobb, husdjur som jag älskar och som förmodligen är anledningen till att jag håller näsan över ytan i detta svarta vatten.

Dagarna rullar på..jag håller på extremt sysselsatt. Jobbar, tränar med hundarna, är i stallet, träffar en vän, gör något kreativt, städar..allt för att inte få någon lucka, då tar det stopp. Då sitter jag där, förlamad av ångest och får slita mig upp för att orka ta mig an resten av dagen. På nätterna sitter jag uppe, får ångest inför läggdags. Somnar jag orkar jag knappt ta mig upp..jag tar mig upp i sista stund och stressar för att hinna med, gråter i bilen av stressen..

Jag orkar inte med mig själv…jag önskar att jag hade en avstängningsknapp…dagarna kantas av tankar på hur jag skulle kunna få slippa..få frid. Få somna..men jag kämpar. Jag kämpar för min sambo, inte för mig själv längre. Jag vill må bra, men det känns så långt borta nu. Jag är så skör, som ett öppet sår. Det offret jag alltid varit och som jag försökt förneka att jag är…det är som ett gift i blodet. Som att jag omslutits av en svart slöja, jag ser ut, men allt är grått..mörkt..ingenting.

Hej,

Det låter verkligen som om du kämpat och jobbat med terapi i många år. Och att du länge haft ett sätt att få ihop det. Genom att låtsas utåt och krascha när du kommer hem, ofta framåt kvällen när natten närmas. Spontant så undrar jag om du under terapin kom fram till att du kanske är en av dem där terapi inte räcker om mörkret blir så övertagande, utan medicin kan vara något som föreslagits att testa som komplement till terapin? Du har ju verkligen kämpat länge. Och bara för att du på ytan ser ut att ha allt så kan du ju inte njuta av det så länge din hjärna inte samarbetar. Så du lider bara mer och mer i ensamhet. Jag hoppas verkligen att du hittar ett sätt/någon/något som kan bli vändningen för dig. Du förtjänar ju att få njut av ditt liv ich det du älskar. Sambo, djuren.

Och jag förstår dig. Hund kan vara räddningen när man är riktigt på botten.

Du måste kämpa för dig själv, annars kan allt gå åt skogen. Jag har varit dödförklarad så många ggr i mitt liv pga av självmordsförsök men idag mår jag bättre då jag ventilerar mycket genom att bara fota med min kamera. Vet du vad som satte igång din depression?