Jag vill inte prata om det

Jag vill inte berätta för någon. Och de få gånger jag försökt har jag aldrig lyckats få fram vad jag vill ha sagt.

Det resulterar till att jag, när jag är på jobbet gömmer mig på toaletten och gråter flera gånger om dagen. Skyller på förkylning eller såhär års på pollenallergi när folk frågande ser på mig och mina röda ögon och rinnande näsa.

Det resulterar också till att jag är sur och grinig mot min sambo. Han driver mig till vansinne för att han inte fattar hur jag känner och mår. Hur han nu ska kunna göra det när jag aldrig säger hur det är.. Jag bara väntar på att han ska tröttna på mig och göra slut. Vafan ska jag göra då? Han är allt jag har. Jag sa upp hela min kompiskrets för att vara med honom. Utan honom är jag ingen. Jag vill inte ha någon annan än honom. Ändå är jag jobbig och sur. Och ledsen och deppig. Världens sämsta flickvän.

Det resulterar till att så fort pappa ringer och jag hör hans varma glada röst så brister jag ut i tårar. Oftast lyckas jag dölja det så han inte märker, men när han hör mina snyftningar säger jag bara att jag saknar dom och det får mig att gråta. Det gör jag ju också. Jag saknar mamma och pappa, jag önskar jag var liten och kunde vila tryggt i deras armar. Att allt var så bekymmerslöst som det var då.

Jag har min syster, henne skulle jag kunna ringa vilken tid som helst på dygnet, hon har alltid där för mig. Egentligen har jag ingen anledning alls att vara ledsen. Ändå är jag så jävla ledsen hela tiden. Ändå trycker det konstant så hårt i bröstet. Ändå tar min ångest alltid över.

Dom säger att jag ska prata med någon men problemet är att jag inte vill prata.

Jag vill bara vara glad igen.

Kan det vara så att du  inte kan bli glad förrän du tar tag i dina tankar och pratar om dem?

Pink jag känner verkligen med dig, jag hade kanske inte samma situation som dig exakt men kan känna igen mig i dina känslor. Att man är sämst för att man mår dåligt i ett förhållande som tvingat bort en från det/de du älskar, just för att man är förälskad. Vad och vem mår du bäst av? Tyvärr så tror jag att det är viktigt att ha sitt egna liv i en relation, med egna vänner, egna intressen så att ansvaret för ens lycka inte ligger hos ens partner. Nu skrev du inte så mycket om relationen, det låter ju som att du skuldbelägger dig själv för att du inte når upp till ”förväntningar” om hur du ska vara, men att lämna sin kompiskrets och familj (för att flytta antar jag?) är en stor sorg som du kanske måste få tid att bearbeta och en ny situation du måste vänja dig till. Det är ju helt okej att testa nya situationer för att upptäcka saker om sig själv, men om du har känt såhär väldigt länge kanske det är dags att byta situation igen. Jag är mitt i ett miljöombyte efter att jag flyttat till Norrland för att plugga och inte fann mig i min klass, utbildning, stad och saknade familjen otroligt mycket för att det är de jag känner mig mest bekväm med och kan vara mig själv. Tyvärr fann jag inte samma trygghet hos mitt ex, mina nya klasskamrater eller det nya sammanhanget så efter mycket om och men och tårar fick jag ta ett beslut för min egna hälsa, ska jag stå ut med detta och fortsätta må dåligt för att min drömbild inte gick i uppfyllelse eller ska jag lyssna inåt och ta de åtgärder som krävs för att jag ska må bättre på insidan och utsidan? Jag valde det senare när jag märkte fler och fler symptom på ddepression och utbrändhet för att hälsan kommer alltid först och allt annat löser sig med tiden tror jag!

 

nu vet jag inte om detta hjälper på något sätt men mig hjälpte det att du delade med dig, det känns inte lika ensamt 🙈❤️