Jag vill inte leva

Det låter som en jobbig session, men kanske också något som kan leda till något bra? Nu är ni ense om att du inte mår bra av att prata med henne. Jag hoppas att hon agerar professionellt och på ett rättvist sätt lyckas förmedla dina behov till resten av teamet. Nu händer det något åtminstone. Tidigare har hon väl bara sagt att det varit omöjligt att ordna med ett terapeutbyte?

Ja, hon har sagt att hon gjort så stora undantag för mig och gett mig stödsamtal istället för behandling fast hon inte får och att om hon tar upp mig i teamet så kommer de tvinga henne att avsluta med mig. Därför har det varit omöjligt att be om att få en ny, för det skulle innebära att de säger att de inte längre kan hjälpa mig. Den risken är fortfarande stor, men chansen är aningen bättre om det är på hennes uppmaning och inte min, dvs att hon säger att hon inte kan hjälpa mig på det sätt jag behöver och inte att det är jag som bara vill byta person.

Jag blev såååå arg när hon sa “men du har aldrig sagt att du vill prata om dina självmordstankar”…. Dels så har jag det , flera gånger men dessutom menar jag att det är hennes ansvar att iaf ibland kolla av hur mina tankar och planer går, särskilt när jag inte har någon fast läkarkontakt. Hon är ju den enda som har kontinuerlig kontakt med mig.

Om vården alltid utgår ifrån att patienten självmant kommer att lyfta frågan om det börjar gå för långt, så skulle vi ha betydligt fler självmord varje år, det är jag övertygad om. Det här är den första terapeut jag mött som helt förlitar sig på att bara för att jag tidigare har sagt att jag inte vill göra min familj illa så kommer det för alltid att hålla mig ifrån att ta mitt liv.

Dessutom har jag förr alltid mött en enorm skepticism om det har varit jag som tagit upp ämnet eftersom många än idag tror på devisen att “den som pratar om det gör det inte”.

Så när jag berättade hur långt gångna mina planer och förberedelser är, så blev hon förvånad, men hon verkade fortfarande inte orolig.

Anonym skrev:

(…) chansen är aningen bättre om det är på hennes uppmaning och inte min (…)

Det låter försiktigt hoppfullt.

Anonym skrev:

(…) dessutom menar jag att det är hennes ansvar att iaf ibland kolla av hur mina tankar och planer går, särskilt när jag inte har någon fast läkarkontakt. (…)

Jag håller med.

Anonym skrev:

Ja, hon har sagt att hon gjort så stora undantag för mig och gett mig stödsamtal istället för behandling fast hon inte får och att om hon tar upp mig i teamet så kommer de tvinga henne att avsluta med mig. Därför har det varit omöjligt att be om att få en ny, för det skulle innebära att de säger att de inte längre kan hjälpa mig. Den risken är fortfarande stor, men chansen är aningen bättre om det är på hennes uppmaning och inte min, dvs att hon säger att hon inte kan hjälpa mig på det sätt jag behöver och inte att det är jag som bara vill byta person. Jag blev såååå arg när hon sa ”men du har aldrig sagt att du vill prata om dina självmordstankar”…. Dels så har jag det , flera gånger men dessutom menar jag att det är hennes ansvar att iaf ibland kolla av hur mina tankar och planer går, särskilt när jag inte har någon fast läkarkontakt. Hon är ju den enda som har kontinuerlig kontakt med mig. Om vården alltid utgår ifrån att patienten självmant kommer att lyfta frågan om det börjar gå för långt, så skulle vi ha betydligt fler självmord varje år, det är jag övertygad om. Det här är den första terapeut jag mött som helt förlitar sig på att bara för att jag tidigare har sagt att jag inte vill göra min familj illa så kommer det för alltid att hålla mig ifrån att ta mitt liv. Dessutom har jag förr alltid mött en enorm skepticism om det har varit jag som tagit upp ämnet eftersom många än idag tror på devisen att ”den som pratar om det gör det inte”. Så när jag berättade hur långt gångna mina planer och förberedelser är, så blev hon förvånad, men hon verkade fortfarande inte orolig.

Det låter så fruktansvärt att inte känna att man blir lyssnad på (de där skygglapparna du skrev om) när man säger vad man verkligen behöver prata om, få hjälp med. Lider med dig att hon inte hör på det örat.

Jag förstår inte heller vad hon menar med det du skriver, att hon har gjort undantag som gett dig stödsamtal istället för behandling, och att det egentligen inte är något hon får? Är det att en behandling som teamet och du påbörjat inte gett resultat, men att enligt den behandlingsplanen så var inte hon tänkt att vara den som ska ge stödsamtal? Om en behandling inte fungerat tänker man ju spontant att de justerar planen då.

Hoppas verkligen att hon återger det du förklarat för henne på ett bra sätt så du kommer till rätt person.

Som hon har beskrivit det så har de restriktioner för hur många stödsamtal man får ha, och det är max 10ggr och då absolut inte varje vecka. Mottagningen är inte till för stödsamtal enligt henne, utan bara behandlingar med tydliga mål och driv framåt så att säga. Min livssituation, med strul med FK var tredje månad, en sjukersättning som är under omprövning (jag fick avslag), en jobbsituation som varit kaotisk (jag sa upp mig idag) osv, gör att jag är för stressad för att klara en regelrätt behandling. Alltså vill man “avsluta” mig.

Jag är helt övertygad om att det handlar om pengar, för de får väl inte betalt för stödsamtal och då lönar det sig inte (det låter känslokallt men jag är helt övertygad om att det är pengarna som “talar” för det är så systemet fungerar).

Terapeuten gnäller över att det är politikernas fel, och det är det kanske i grund och botten. Men det gör inte att hon kan friskriva sig allt ansvar enligt min mening.

Om en person är inskriven i behandling och plötsligt kraschar, blir suicidal och svårt deprimerad, vilken vettig terapeut säger då att han/hon får klara sig själv och kommer tillbaka när han/hon mår bättre. Hjälp istället den som mår dåligt att komma till ett behandlingsbart läge så det går att komma vidare.

Det är sunt förnuft i min mening, men de ser bara siffror…

 

“Jag vill inte leva mer, jag vill bara få somna in, jag är bara så rädd att misslyckas… och paradoxalt nog så är jag också rädd för döden, för att det ska göra ont, ta för lång tid osv. Så parallellt med hopplösheten, ensamheten, ångesten och depressiviteten (som aldrig tar slut) så har jag också dödsångesten. Jag vill inte mer, jag vill bara få somna in”…
(Från trådstartaren)

Vet inte varför jag skriver, men dom orden är så bekanta förutom att jag inte är rädd för döden, eller kanske..
för om det nu finns ett liv efter döden och man hamnar där och det skulle vara likadant eller värre.. men framför allt är jag rädd för att misslyckas. Att man misslyckas och förlorar förmågan att försöka/göra det igen. Jag vill egentligen inte ta livet av mig, men jag vill inte leva heller, bara få somna in. Jag har aktivt sökt hjälp på utländska kliniker, kan kalla det “rätten till ett värdigt liv” men där är jag för ung och för “frisk” för att få hjälp. Vet inte om jag får skriva det där och det som kommer nu, men skitsamma.. och ursäkta och ta bort det om jag inte får.
Jag är 39 år och har mått dåligt ända sen jag kan minnas. Jag har sökt hjälp, psykologer, äter mediciner m.m. men jag vill ändå bara få somna in.. Folk säger jag är egoistisk som “vill det” ; Tänk på din dotter, din mor och bröder.. kanske sant men det hjälper iaf inte till att jag ska bli av med min önskan att få somna in.
Kanske är ett “friskhets” tecken att man skriver här, inte vet jag och ursäkta att jag “snodde” din tråd, men jag fastna så mkt av den meningen du skrev………..

Du är välkommen! 🙂

Skönt att höra att det finns andra som resonerar i samma banor!

Jag har haft en dröm hela mitt liv, sen jag var typ 3, och det är att gifta mig och skaffa barn. Jag är 35 och har varit singel i 20 år. Jag har varit intresserad av ett flertal killar men det har inte varit besvarat. Jag har upprepade gånger blivit lämnad/övergiven/utfrusen av vänner – i vissa fall t.o.m i grupp – så relationer överlag är svårt för mig, jag förstår att jag numera har diverse mönster och beteenden som håller folk på avstånd eftersom jag förväntar mig att de ändå ska dra. Detta är något jag bett om att få jobba med i massa år, men ingen har varit villig att göra något åt det (jag överdriver eller målar upp ett “problem” som inte finns)

Så utsattes jag för övergrepp och fick PTSD. Och med det blev det förstås ännu svårare att lita på någon.

Åren går och jag köper inte längre meningen “du är ung, du har gott om tid”. Det är alldeles för snart helt kört och utan egen familj med egna barn vill jag helt enkelt inte leva. Jag tror inte att man och barn är en ultimat lösning som fixar allt, men jag tror att mycket skulle bli lättare (och säkert skulle några nya svårigheter uppstå men det är det värt). Men jag rör mig inte i kretsar där det finns möjligher att träffa någon och att dejta online är inte ett alternativ pga min PTSD, det går bara inte.

I’m screwed.

Du nämnde tidigare i tråden att du faktiskt hade råd att gå privat, jag tycker defintivt att du ska testa det. Du kan inte ge upp förrän du har gjort det, jag kan nästan garantera att det kommer att vara en helt annan upplevelse. Det blir liksom en helt annan sak, du väljer terapeuten, du är “kunden” och betalar. En helt annan maktbalans på något sätt. Det är något förudmjukande i hela processen i psykiatrin, det slipper du om du går privat. Jag mår uppriktigt sagt dåligt av läsa hur din nuvarande terapeut behandlar dig, inte konstigt att du tappar allt hopp. Du skulle kunna anmäla henne, suicidtankar/planer ska tas på allvar. Jag har varit i liknande situation som dig och att gå privat var det bästa jag har gjort. Räddade mitt liv. Ja, visst det är en djungel men det är värt att gå in där. Skulle kunna tipsa dig lite, men vill helst inte göra det öppet i forumet…

Vad för slags terapi tänker du själv att du skulle må bra av? Vad vill du har ut av terapin/terapeuten?
Du nämnde PTSD, det verkar psykiatrin vara extra dålig på att behandla, men finns många privata i Stockholms-området som är kunniga och erfarna inom det. Ge inte upp! Tänk om livet du vill ha finns runt nästa hörn?

Tack för välkomnandet.

Skriver från mobilen nu så säkert massa stavfel :/

Oj va jag känner mig i mkt av vad du skriver. Förutom att jag har varit “själv” i 10år. Då jag och dotterns mor separera. Jag har också fått diagnos PTSD, blev sexuellt uttnjyttnad som ung. Va 12. Fan det har jag aldrig berättat för nån.. inte ens till proffisionella “hjälpen” Jag förmår mig inte av skammen, och det där med att bli ensam/övergiven utfryst också så bekant.. många gånger mitt eget fel.. för typ hela mitt liv har jag haft mottot; frågan är inte om dom lämnar/sårar mig.. frågan är när? Visst jag “älskar” (vad det nu betyder/är) min dotter men finner iaf ingen mening med mitt liv. Ensamheten är den värsta.. Jag har mor, bror dotter men dom “finns” ändå inte i mitt liv, och vad som mest får mig att vilja ge upp är ju egentligen när jag “mår bra” För det är då jag blir medveten om hur jävla ensam jag är och hur jag skriker efter nån att dela nåt med.. inte bara ett meningslöst hej här och där. Jag är så jävla fucked upp och skriver säkert inte begripligt, och börja nyligen med ny medicin som jag tycker förvirrar mitt sinne ännu värre och prata med psyk är pissigt. För där får man ju typ bara höra; om du inte tar tabletterna så vill du ju inte ha hjälp..

Förlåt att jag skriver igen.. Det är ju fortfarande din tråd och jag sitter ju bara och skriver om min “skit”

Anonym skrev:

Du nämnde tidigare i tråden att du faktiskt hade råd att gå privat, jag tycker defintivt att du ska testa det. Du kan inte ge upp förrän du har gjort det, jag kan nästan garantera att det kommer att vara en helt annan upplevelse. Det blir liksom en helt annan sak, du väljer terapeuten, du är ”kunden” och betalar. En helt annan maktbalans på något sätt. Det är något förudmjukande i hela processen i psykiatrin, det slipper du om du går privat. Jag mår uppriktigt sagt dåligt av läsa hur din nuvarande terapeut behandlar dig, inte konstigt att du tappar allt hopp. Du skulle kunna anmäla henne, suicidtankar/planer ska tas på allvar. Jag har varit i liknande situation som dig och att gå privat var det bästa jag har gjort. Räddade mitt liv. Ja, visst det är en djungel men det är värt att gå in där. Skulle kunna tipsa dig lite, men vill helst inte göra det öppet i forumet… Vad för slags terapi tänker du själv att du skulle må bra av? Vad vill du har ut av terapin/terapeuten? Du nämnde PTSD, det verkar psykiatrin vara extra dålig på att behandla, men finns många privata i Stockholms-området som är kunniga och erfarna inom det. Ge inte upp! Tänk om livet du vill ha finns runt nästa hörn?

Jag skulle på sätt och vis gärna gå privat, men jag behöver få råd kring vem jag ska välja, hur jag ska hitta “rätt”. Det är för dyrt för att jag ska kunna pröva mig fram tills jag hittar rätt person.

Jag har fått specialistbehandling för min PTSD (EMDR), och det gav positiva resultat, men jag blev inte botad. Jag är inte på jakt efter någon som kan behandla min PTSD, för jag tror att jag har kommit så långt jag kan med den, men jag vill att den jag träffar vet hur PTSD fungerar och att det tex inte går att bara “sluta vara så vaksam” som min nuvarande terapeut har sagt flera gånger.

Jag behöver en kontakt som låter mig “pysa” kring vad som hänt sedan sist men samtidigt ha, och följa, ett behandlingsupplägg med mål osv. Som jobbar framåt, men ändå tillåter lite “grävande” i historien när det behövs (jag har mött kbt-psykologer som vägrar prata om det förflutna såväl som psykodynamiker som bara tittar bakåt helt utan sikte på framtiden.).

Jag behöver få jobba med min identitet, vem jag egentligen är, för det vet jag verkligen inte. Allt jag gör (inklusive lever över huvud taget) är för andras skull, för att andra ska bli nöjda och inte besvikna. Det blir inte ett liv värt att leva. Därför står jag på ruinens brant och kliver ett steg närmare kanten varje dag. Jag vet att många tror att jag mår bättre för att jag fått ett nytt jobb, men det är bara fasad, bara yta. Inuti är det lika mörkt. Visst är jag glad för nya jobbet, men det är bara en liten ynka ljus droppe i ett väldigt mörkt och dystert hav.

Börjar tro att det är en utopi att det ska kunna förändras, att det kan finnas någon som faktiskt kan hjälpa mig. Så många har gett upp nu, faktiskt använt de orden. Det här är kanske så långt jag kommer,på alla plan, och då vill jag inte vara med. Så enkelt är det.

Jag fick idag också avslag på min begäran om omprövning av sjukersättning (50%) från försäkringskassan. De förstör mitt liv från andra hållet…

Det känns som om hela världen skriker åt mig att ge upp. Avslag från FK, terapeuten ger upp, ingen läkare som kan ta sig an mig. Jag är ju bara jobbig och till besvär.

Idag fick delägarna på jobbet veta att jag ska sluta. Inte en kommentar… Inte ett pip. Tack! Good riddance, men jag hade behövt få höra att åtminstone någon tycker att det är tråkigt, eller iaf att någon är intresserad av vart jag tar vägen. Men nej, nada, zilch. Bara tystnad…