Nu är jag där igen.
Ångesten och depressionen har ett övertag.
Jag hatar julen. Det påminner så starkt hur ensam man är. Hur trasigt ens liv är.
Som grädde på moset har min exman börjat få intresse för en ny kvinna. All lycka för han men just nu vill jag bara spy när jag ser han fnittrig eller han nämner något mellan dem. Jag hatar förändringen som eventuellt blir.
Ännu mer ensamhet för mig för som det är nu kan jag iaf låtsas ha en kompis. Men blir han kär så kommer det naturligt bli han har noll kontakt med mig utöver våra barn.
Hur ska man orka andas när bröstet river och tårarna brinner bakom ögonlocken?
Dåligt samvete har jag också mot mina barn.
Att jag känner och tänker som jag gör.
Jag vill inte leva och jag vill inte dö. Men vara i detta limbo. Det tar kål på mig.
Jag lättar på ångesten med att skada mig naturligt fysiskt men det funkar inte heller nå länge.
Det är tröttsamt lägga fokus på att man bara önskar livet tog slut. Att imorgon slipper jag vakna.
För jag skulle aldrig försöka pga barnen men detta ständiga besatthet med o slippa.
Varför får inte alla vara lyckliga för?
