Hem > Forum > Depression > Jag vill inte leva

Jag vill inte leva

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 34 totalt)
33
  • Varje dag är en kamp, en kamp som jag utkämpar enbart för andras skull. Jag går till jobbet för att det förväntas av mig, och uppfyller de åtaganden jag har. Jag har själv varit en av de som ”blev kvar” när en nära vän tog sitt liv för ett antal år sedan och vet hur smärtsamt det är. Jag sörjde honom men blev aldrig arg och funderade aldrig på vad jag hade kunnat göra annorlunda, för hans situation var sådan att ingenting jag (eller någon annan) hade kunnat göra eller säga hade kunnat stoppa honom. Jag saknar honom – men jag förstod/förstår honom till fullo och kan faktiskt rent av bli avundsjuk på honom för att han vågade ta steget.

    Men jag såg hans fru, jag såg hans familj och hur jobbigt det blev för dem och det gör att jag är alltför medveten om vad jag skulle utsätta mina föräldrar och min bror för. Alla andra runt omkring mig kan möjligen tycka att det blir ”obekvämt” om jag försvinner, för att det jag uträttar måste uträttas av någon annan och det blir jobbigt i några veckor eller månader. Men jag är utbytbar och  det dröjer inte länge förrän man har glömt bort mig. Så den främsta anledningen till att jag fortfarande finns till är att jag inte vill åsamka min familj mer smärta. Men samtidigt så vet jag att de lider av att jag mår så här dåligt, jag är en belastning helt enkelt. Så innerst inne tror jag verkligen att även de efter en liten tid kommer tycka att det är ganska skönt att slippa mig, slippa oron, slippa mina problem.

    Min terapeut pratar ofta om att jag behöver stå upp för vad jag behöver, att jag inte ska anpassa mig så efter andra, för att ingen annan ska bli upprörd, arg, ledsen, besviken (något jag har gjort hela mitt liv) men hon förstår inte att jag bara lever för andras skull, för att inte göra min familj illa. Så till och med det gör jag för andras skull. Om jag klarade av att strunta i hur det blir för min familj så skulle valet vara enkelt.

    Jag vill inte leva mer, jag vill bara få somna in, jag är bara så rädd att misslyckas… och paradoxalt nog så är jag också rädd för döden, för att det ska göra ont, ta för lång tid osv. Så parallellt med hopplösheten, ensamheten, ångesten och depressiviteten (som aldrig tar slut) så har jag också dödsångesten. Jag vill inte mer, jag vill bara få somna in…

    Varje dag är en kamp, en kamp som jag utkämpar enbart för andras skull. Jag går till jobbet för att det förväntas av mig, och uppfyller de åtaganden jag har. Jag har själv varit en av de som ”blev kvar” när en nära vän tog sitt liv för ett antal år sedan och vet hur smärtsamt det är. Jag sörjde honom men blev aldrig arg och funderade aldrig på vad jag hade kunnat göra annorlunda, för hans situation var sådan att ingenting jag (eller någon annan) hade kunnat göra eller säga hade kunnat stoppa honom. Jag saknar honom – men jag förstod/förstår honom till fullo och kan faktiskt rent av bli avundsjuk på honom för att han vågade ta steget. Men jag såg hans fru, jag såg hans familj och hur jobbigt det blev för dem och det gör att jag är alltför medveten om vad jag skulle utsätta mina föräldrar och min bror för. Alla andra runt omkring mig kan möjligen tycka att det blir ”obekvämt” om jag försvinner, för att det jag uträttar måste uträttas av någon annan och det blir jobbigt i några veckor eller månader. Men jag är utbytbar och det dröjer inte länge förrän man har glömt bort mig. Så den främsta anledningen till att jag fortfarande finns till är att jag inte vill åsamka min familj mer smärta. Men samtidigt så vet jag att de lider av att jag mår så här dåligt, jag är en belastning helt enkelt. Så innerst inne tror jag verkligen att även de efter en liten tid kommer tycka att det är ganska skönt att slippa mig, slippa oron, slippa mina problem. Min terapeut pratar ofta om att jag behöver stå upp för vad jag behöver, att jag inte ska anpassa mig så efter andra, för att ingen annan ska bli upprörd, arg, ledsen, besviken (något jag har gjort hela mitt liv) men hon förstår inte att jag bara lever för andras skull, för att inte göra min familj illa. Så till och med det gör jag för andras skull. Om jag klarade av att strunta i hur det blir för min familj så skulle valet vara enkelt. Jag vill inte leva mer, jag vill bara få somna in, jag är bara så rädd att misslyckas… och paradoxalt nog så är jag också rädd för döden, för att det ska göra ont, ta för lång tid osv. Så parallellt med hopplösheten, ensamheten, ångesten och depressiviteten (som aldrig tar slut) så har jag också dödsångesten. Jag vill inte mer, jag vill bara få somna in…

    Du är viktig och INTE utbytbar! Alla känslor kring skuld och skam skulle vi kunna tala mycket om, tror dock (av egen erfarenhet) att vi ibland behöver hitta det viktiga och meningsfulla i det lilla – det som betyder något för oss själv, för att orka och hitta en väg ur mörkret. Vi är inte ensamma och det finns hjälp att få! Att be om hjälp och våga visa sig vara rädd – var min väg. Jag tycker att du är modig som skriver här och vågar öppna dig! Hoppas att du får den hjälp du önskar hitta och att du hittar din lust att leva. Styrkekramar till dig i massor!

    Jag vill inte leva mer, jag vill bara få somna in, jag är bara så rädd att misslyckas… och paradoxalt nog så är jag också rädd för döden, för att det ska göra ont, ta för lång tid osv. Så parallellt med hopplösheten, ensamheten, ångesten och depressiviteten (som aldrig tar slut) så har jag också dödsångesten. Jag vill inte mer, jag vill bara få somna in…

     

    Hej! Det låter verkligen som du har det riktigt jobbigt just nu. Självmordstankar är inte ovanligt när man mår dåligt, men det är viktigt att du tar dem på allvar. Det går att få hjälp och har man självmordstankar behöver du prata med någon om dem. Det kommer inte att vara så här jobbigt konstant. Har du konkreta självmordsplaner behöver du komma till akutpsykiatrin. Ett steg på vägen som verkligen kan vara värdefullt är att kontakta Självmordslinjen på 90101 eller mind.se/sjalvmordslinjen. Där kan du anonymt ringa eller chatta dygnet runt med någon av Minds utbildade volontärer. Det kommer att vända, men du behöver få hjälp. Vi tror på dig.

    Varje dag är en kamp, en kamp som jag utkämpar enbart för andras skull. Jag går till jobbet för att det förväntas av mig, och uppfyller de åtaganden jag har. Jag har själv varit en av de som ”blev kvar” när en nära vän tog sitt liv för ett antal år sedan och vet hur smärtsamt det är. Jag sörjde honom men blev aldrig arg och funderade aldrig på vad jag hade kunnat göra annorlunda, för hans situation var sådan att ingenting jag (eller någon annan) hade kunnat göra eller säga hade kunnat stoppa honom. Jag saknar honom – men jag förstod/förstår honom till fullo och kan faktiskt rent av bli avundsjuk på honom för att han vågade ta steget. Men jag såg hans fru, jag såg hans familj och hur jobbigt det blev för dem och det gör att jag är alltför medveten om vad jag skulle utsätta mina föräldrar och min bror för. Alla andra runt omkring mig kan möjligen tycka att det blir ”obekvämt” om jag försvinner, för att det jag uträttar måste uträttas av någon annan och det blir jobbigt i några veckor eller månader. Men jag är utbytbar och det dröjer inte länge förrän man har glömt bort mig. Så den främsta anledningen till att jag fortfarande finns till är att jag inte vill åsamka min familj mer smärta. Men samtidigt så vet jag att de lider av att jag mår så här dåligt, jag är en belastning helt enkelt. Så innerst inne tror jag verkligen att även de efter en liten tid kommer tycka att det är ganska skönt att slippa mig, slippa oron, slippa mina problem. Min terapeut pratar ofta om att jag behöver stå upp för vad jag behöver, att jag inte ska anpassa mig så efter andra, för att ingen annan ska bli upprörd, arg, ledsen, besviken (något jag har gjort hela mitt liv) men hon förstår inte att jag bara lever för andras skull, för att inte göra min familj illa. Så till och med det gör jag för andras skull. Om jag klarade av att strunta i hur det blir för min familj så skulle valet vara enkelt. Jag vill inte leva mer, jag vill bara få somna in, jag är bara så rädd att misslyckas… och paradoxalt nog så är jag också rädd för döden, för att det ska göra ont, ta för lång tid osv. Så parallellt med hopplösheten, ensamheten, ångesten och depressiviteten (som aldrig tar slut) så har jag också dödsångesten. Jag vill inte mer, jag vill bara få somna in…

     

    Att få somna och aldrig mer vakna, det är min dröm också. Men precis som du har jag en familj. Därför kämpar jag dag efter dag, vecka efter vecka. Familjen är det enda värdefulla i mitt liv, och för deras skull försöker jag överleva så länge jag kan. Då har jag ändå gjort någonting bra här i livet! Fortsätt att kämpa på ditt håll, så fortsätter jag att kämpa här …

    Trådstartaren

    Tack för era svar

    Jag har som sagt en familj, men i innebörden föräldrar och bror. Min dröm om att skapa en egen familj, få barn och så vidare blir alltmer omöjligt. Jag är snart för gammal för att få barn och inte ens min terapeut tror att jag kan träffa någon så länge jag mår som jag gör. Och så här har jag mått så länge så att tro att det ska förändras så snabbt att jag hinner träffa någon, gifta mig och få barn innan det är försent är att leva i en drömvärld.

    Jag har som sagt en terapeut och jag försöker berätta för henne hur jag känner, men jag får inte prata om mina självmordstankar och min vilja att få somna in. Jag har försökt flera gånger men hon byter ämne. Det är ett tabuämne helt enkelt. Jag tror till och med hon skulle tycka att det vore skönt om hon slapp mig.

    Jag kan inte bli tydligare, jag har uttryckligen sagt att jag inte vill leva, men hon nappar inte ändå. Hpn tar mig inte på allvar helt enkelt och någon annan har jag inte.

    När till och med vården ger upp känns det verkligen fullständigt kört. Jag orkar inte slåss mer, jag orkar inte kämpa. Jag vill inte

    Tack för era svar Jag har som sagt en familj, men i innebörden föräldrar och bror. Min dröm om att skapa en egen familj, få barn och så vidare blir alltmer omöjligt. Jag är snart för gammal för att få barn och inte ens min terapeut tror att jag kan träffa någon så länge jag mår som jag gör. Och så här har jag mått så länge så att tro att det ska förändras så snabbt att jag hinner träffa någon, gifta mig och få barn innan det är försent är att leva i en drömvärld. Jag har som sagt en terapeut och jag försöker berätta för henne hur jag känner, men jag får inte prata om mina självmordstankar och min vilja att få somna in. Jag har försökt flera gånger men hon byter ämne. Det är ett tabuämne helt enkelt. Jag tror till och med hon skulle tycka att det vore skönt om hon slapp mig. Jag kan inte bli tydligare, jag har uttryckligen sagt att jag inte vill leva, men hon nappar inte ändå. Hpn tar mig inte på allvar helt enkelt och någon annan har jag inte. När till och med vården ger upp känns det verkligen fullständigt kört. Jag orkar inte slåss mer, jag orkar inte kämpa. Jag vill inte

    Tankar om självmord SKA tas på allvar – vill egentligen inte ge råd MEN det verkar som att du behöver en annan terapeut – en som tar dig, dina drömmar och dina tankar på allvar utan att döma eller värdera. Vet inte var i detta avlånga land du befinner dig och hur vården ser ut där, men försök hitta en nya terapeut, snälla! Här på MIND har de också människor som bryr sig (se tråden ovan) och som kommer ta dig på allvar – ge inte upp!

    Trådstartaren

    Hej

    Jag bor i Stockholms norra förorter, och går inom landstinget. Min nuvarande terapeut har bekräftat att jag inte kommer att få någon annan om jag ber om att få byta för att jag inte anses kunna tillgodogöra mig behandling som jag mår nu. Och stödsamtal ger man bara en kort tid och man har redan gjort så stora undantag för mig så det är kört nu. Min läkare slutade i februari och nu finns det bara hyrläkare och ST-läkare som byts ut hela tiden. Jag har ingen som är ansvarig för mig, mer än den terapeut som vägrar låta mig prata om det jag behöver.

    Jag har inte kraft att försöka hitta en annan mottagning och det är dessutom svårt rent praktiskt då det kräver resor på ett annat sätt. Det finns inte kraft till det utöver jobbet.

    Det är kört helt enkelt, jag är inte värd att räddas. Jag är medveten om att det låter hyperdramatiskt men jag kommer inte ifrån att det är så det känns. Jag har kämpat så länge och nu har alla, inkluiink jag, gett upp. Jag orkar inte mer.

    Hej,

    Å, vad jag önskar att jag kunde hjälpa dig (mer än jag med ett litet anspråkslöst svarsinlägg kan göra). Jag känner igen mig i att ha en samtalskontakt som skyggar inför mörkret i vissa av mina tankar och även om jag inte förstår hela just din situation fullt ut, så kan jag relatera till hopplösheten du känner. Det låter som att det vore bra om du sökte upp en psykakut, för jag blir orolig för dig och ditt liv. Finns det någon sådan där du bor? Om inte din terapeut förstår dig, så kanske någon där gör det. Hoppas!

    Trådstartaren

    Hej

    Det är skönt att någon svarar, så tack för det! Jag vill inte oroa någon, men samtidigt vill jag vara ärlig med hur jag känner och tänker.

    Det finns en psykakut, det finns också ett mobilt akutteam man kan ringa, men problemet är att om jag säger hur jag mår så kommer de vilja lägga in mig – och det är inte ett alternativ för mig. Det löser ingenting. Slutenvården väntar ju bara på att jag ska komma till en punkt då jag kan övertyga dem om att jag inte kommer att skada mig själv – men de gör ju inget aktivt, det är bara ”förvaring”. Jag kommer ju ut till samma helvete, samma värdelösa liv med samma maktlöshet och samma behandlare. Jag har varit inlagd förr, även om det nu är snart 6 år sedan sist. Det är förvisso någon form av trygghet att vara inlagd, och det vore skönt att slippa allt ansvar ett tag.

    Men det är, för mig, en falsk trygghet – mina erfarenheter av inläggning har inte varit positiva. De har varit mycket långa, ofta ett par månader (trots löften om ”bara över helgen så du får vila”) och det är svårt att komma tillbaka till vardagen efteråt. Dels så blir flytten hem svår, för där är jag ensam och utlämnad åt mig själv, dels så måste jag hantera jobbet (för mina uppgifter ligger ogjorda om jag är borta) såväl som kollegornas och chefens reaktioner. Och dessutom så måste jag hantera familjens reaktioner under och efter inläggningen och det är en stress utan dess like. Så jag kommer ut till ett värre helvete än det jag ”räddades” från. Så vad är poängen? Ingenting förändras till det bättre, men det mesta blir värre. Och i grund och botten så vill jag fortfarande inte leva.

    Jag önskar att någon kunde hjälpa mig styra upp behandlingen – hjälpa mig få en ny terapeut/psykolog (för jag vill inte ha kvar min nuvarande) som är villig att hjälpa mig långsiktigt, även i perioder då jag inte kan ta till mig någon regelrätt behandling – för de perioderna kommer, oftare än bekvämt. Men någon sådan hjälp finns inte och ingen inom landstinget vågar någonsin ge några garantier.

    Jag chattade här på Mind för några veckor sedan, men kände inte att jag fick ut något av det (inget ont om volontären, men han/hon kan inte påverka min situation alls!). Mitt önsketänk just nu, om man bortser från längtan att få somna för gott, är att kunna ringa mobila akutteamet och få vara ärlig och öppen utan att riskera diskussion och bråk om inläggning, så att de kan ”flagga” till mottagningen att jag mår fruktansvärt dåligt och att det måste tas på allvar. Att jag behöver ett nytt upplägg med en behandlare som har erfarenhet och kunskap, och en vilja att hjälpa just mig. Jag upplever inte det från min nuvarande terapeut, hon verkar snarare hoppas på att jag ska ge upp och sluta komma.

    Jag är inte den som ställer ultimatum, så det stör mig något enormt att tal om självmordstankar så ofta tas som ”utpressning” (”om jag inte får som jag vill så tar jag livet av mig”). Så hur ska jag då kunna framföra att jag tror att jag inte överlever om jag inte har en samtalskontakt varje vecka? Hur ska jag kunna förklara att det är en livlina, en ventil som förhindrar att jag imploderar, utan att det låter som att jag säger att jag tar livet av mig om hon sparkar ut mig? Jag skulle inte ta livet av mig av den orsaken, men jag är rätt säker på att det blir följden inom några veckor. Förstår ni vad jag menar? Jag är så trött på att alltid behöva var taktisk och strategisk i mina vårdkontakter. Det har så ofta gått fel, jag har fått slåss så många gånger, lägga oerhörda mängder energi på att lösa dumma konflikter, ”missförstånd” och brutna löften. Slåss för min rätt till vård, min rätt till behandling och hjälp. Jag kan inte slåss mer, om de nu inte vill hjälpa mig, om de nu tycker att det här är så långt jag kan komma så får det väl vara så. Jag ger upp

    Hej,

    Jag förstår att det inte är så enkelt som jag kanske ville få det till i min kommentar. Svårt!

    Är du säker på att de vill lägga in dig om du ringer det mobila tematet? Kan du förklara för dem det du har förklarat för mig i ditt inlägg? Vad du är rädd för och vad du tror att du behöver? Jag tycker att du har rimliga förhoppningar i ditt önsketänk. I mina ögon ska akutpsykiatrin ha bland annat den funktionen, att påtala för öppenvården att patienten mår sämre och att de behöver tänka om hur de på bästa sätt ska tillgodose dennes behov. Förstår att du är trött på att behöva vara taktisk och strategisk i dina vårdkontakter. Det är väldigt tröttsamt att behöva slåss för en god vård.

    Vad är det värsta som kan hända om du ringer det mobila teamet? Jo, det är väl tvångsvård förstås. Eller att det sker missförstånd. Men tänk om du träffar en vettig person? Någon som lyssnar? Någon som klarar av att i samförstånd med dig komma fram till det bästa alternativet.

    Hur har din dag idag varit?

    Trådstartaren

    Hej

    Tack för att du håller kontakten, det värmer!

    Jag tog mod till mig igår… ringde till akutteamet och efter tre försök då jag la på så snart någon svarade, så svarade en röst jag kände igen och då vågade jag stanna kvar. Jag vägrade uppge mitt personnummer till en början, tills han nystade fram varför jag var rädd för att uppge det och lovade att han inte skulle tvinga mig till inläggning om jag inte mer eller mindre uttryckligen sa att jag skulle ta livet av mig när vi la på. Han sa att han mindes mig (vet inte om det är sant men det spelar inte så stor roll) – det var ofta han som svarade när jag hade lite mer regelbunden kontakt med dem för ett antal år sedan. Vi pratade en halvtimme och det kändes helt ok, om än också jobbigt förstås.

    Jag vet att det blir en ”flaggning” på mig hos öppenvården när man har varit i kontakt med akutteamet, men min terapeut sa inte ett pip om det och jag valde att inte ta upp det. Däremot sa hon att ”du känner ju att du behöver prata om meningslösheten du upplever…” varpå jag avbröt (inte så moget, men jag har tröttnat på hennes omskrivningar) och sa att det inte är meningslösheten jag vill prata om – utan mina självmordstankar. Jättejobbigt, men kanske nödvändigt. Hon såg förvånad ut och sa något om att ifall jag har ”kroniska självmordstankar” så är det klart att jag måste få prata om det (med andra ord tror hon fortfarande inte att jag kommer att agera på dem. Inte en fråga om planer, inte en fundering över risker. Så hon tar mig inte helt på allvar än.)

    Vi var idag tvungna att välja mellan ”två onda ting” och då det ena gällde en situation jag tvingas möta imorgon, var vi tvungna att ta det idag, även om det kanske låter som en märklig prioritering. Det kändes också ok för att jag vet att akutteamet kommer att ringa och kolla läget ikväll. Inte samma person som igår, för han jobbar inte kväll idag, men han lovade att hitta en ”kollega som är empatisk” och förklara läget. Så killen på akutteamet tog mig i alla fall på allvar igår och det känns skönt, jag hoppas att hans val av samtalspart ikväll är lika förstående. Jag har inte så stor tilltro till att jag faktiskt kommer att få prata om mina självmordstankar hos terapeuten nästa vecka, men den som lever får väl se.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 34 totalt)
33

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.