”Jag vill inte dö men jag orkar inte leva”. När jag fick höra det här för första gången kändes det som att jag kunde relatera så mycket. Jag har mått dåligt i flera års tid men aldrig vågat ta tag i mitt mående eftersom jag alltid skämts så otroligt mycket över mig själv. Jag är rädd för att folk ska döma mig och lämna mig. Det har alltid känts som att det är mig det är fel på och inget man kan göra åt, jag bara är såhär. Till en början tänkte jag att det skulle gå över av sig självt men där hade jag helt fel! Det började med flertalet panikattacker om dagen, flera dagar i sträck. När mina föräldrar lämnat av mig på skolan, smög jag därifrån för att inte behöva känna paniken som uppstod när jag gick in genom dörrarna. Självklart var detta inget vinnande koncept och mina föräldrar fick reda på allt så småningom om. Jag drog mig mer och mer undan och ville inte hitta på saker. Allt kändes tråkigt och meningslöst. Tillslut, efter många om och men, tog jag mig iväg till kuratorn på skolan. Jag var stolt över mig själv för en gångs skull, nu skulle jag kanske få hjälp så allt blir bra igen. Vid den här tidpunkten var jag ca 12 år gammal. Men besöket hos kuratorn lämnade mig mer skärrad än hjälpt. Hon satt och stirrade på mig i 1 timme när jag satt och grät i panik och hon visade ingen omtanke eller sympati. Jag har aldrig känt mig så övergiven. Jag tror att det är efter detta som jag har fått svårare att öppna upp mig för folk eller prata om det som känns jobbigt, speciellt med personer som ska vara ”professionella”. För med den erfarenhet som jag har av att prata med ”professionella” så har de absolut inte varit det. Jag har ingen tillit till sånna personer längre. När jag äntligen tagit modet till mig att söka hjälp så måste jag väl ändå kunna få den stöttning jag behöver? Så jag gav upp på att försöka få hjälp. Jag försökte traggla mig vidare på egen hand. Det har inte funkat så bra och det har bara blivit värre och värre genom åren. Igen i min närmsta familj har märkt av mitt dåliga mående eftersom jag blivit så bra på att dölja det. Jag har inte velat prata om det heller eftersom skammen är så sjukt stor och det känns inte som att någon kommer förstå mig. För ungefär 1 år sedan utvecklade jag ett självskadebeteende för att kunna hantera alla jobbiga känslor och tankar. Jag visste i bakhuvudet att detta inte var en lösning egentligen men det var den enda lösningen jag hade just då och som jag kände var hjälpsam. För hjälp någon annanstans fanns inte. Men såklart blev inget bättre utan bara värre. I somras kände jag att jag hade fått nog. Jag hade konstant ångest, panikattacker, ett självskadebeteende, självmordstankar, allt kändes hopplöst. Så jag försökte ta mitt eget liv en kväll. Jag tog massa tabletter i hopp om att kunna somna in smärtfritt och bara få slippa allt, inte vakna. Jag kommer inte ihåg hur jag kom till sjukhuset men när jag vaknade så låg jag där. Jag låg inne flertalet dagar och fick träffa massa olika läkare, psykologer, psykiatriker osv. Jag fick diagnoserna: svår depression, social ångest och självdestruktivt beteende. Idag några månader efter händelserna känner jag mig orolig att jag ska hamna där igen. Jag är rädd för att jag ska få impulser till att försöka ta mitt liv. Jag är rädd att det inte kommer bli bättre. Jag har bytt medicin 3 gånger men inget har hjälpt hittills så jag börjar hamna i samma situation som tidigare där allt börjar kännas hopplöst. Jag vill inte dö längre men jag orkar inte leva. Det är en viss skillnad på att inte vilja leva alls och att inte vilja leva på ett jobbigt och svårt sätt. Och jag orkar inte ha det såhär mer och jag vill bara få bort det som gör så ont inuti mig. Hade ekar kunnat leva utan alla dessa problem, jobbiga tankar och känslor så skulle jag vilja göra det. Men det känns omöjligt. Jag vågar inte be någon om hjälp för jag skäms. Jag vill inte vara ivägen eller jobbig. Jag vet inte vad jag ska göra längre! Börjar känna att livet inte är någonting för mig, det bara är så. Det känns som att man försökt så hårt så många gånger men ingen eller inget hjälper, tillslut orkar man inte mer.
22 augusti 2021 kl. 21:41
”Jag vill inte dö men jag orkar inte leva”
-
-
Hej, hoppas du är kvar.
Jag hör vad du säger och hoppas verkligen att du vill prata om detta. Det är enormt jobbigt att känna sig hopplös och värdelös… Det har jag gjort flera gånger och vet ej varför jag fortsätter att kriga på men det gör jag och det får väl ba lov att fungera. Skulle jag ha gett upp så skulle det ha varit slut för längesedan. Jag orkar inte ge upp nu när jag kämpat i 12-13 år. Alltså 12-13 år sedan jag valde att avsluta mitt liv men överlevde och har men sen dess och tänker varje dag på hur kunde jag överleva men kommer fram till att det är som det är och jag får lära mig gilla läget…
-
Jag vill peppa o säga att allt blir bättre. Jag vet inte hur gammal du är… jag är snart 43 år och har fortfarande inte hittat meningen med livet. Men eftersom vi fortfarande lever måste det ju finnas någon vilja o önskan att få ett bra liv. Jag försöker att tro att allt har en mening, att det finns något bättre, annars skulle vi väl inte behöva kämpa. Det är lätt att dra sig undan, varje gång man vågar o möter “fel” person rasar man igen, men det finns guldkorn! Det är tragiskt att dom ska vara så svåra att hitta bara. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du får hjälp och lyckas hitta det som ger ditt liv mening
-
Ja det är svårt när man inte vill leva. När hopplösheten hopar och det är svårt när man känner sig värdelös och självförtroende finns inte. Jag vet inte vad man skall göra en diakon eller någon privat psykolog. Försök kartlägga dit liv och se vad som utlöst dina tankar och känslor. Vart kommer dina idéer ifrån och försök att hitta på roliga saker. Jag går i skogen eller hittar på roliga dagsutflykter. Hitta ett liv som håller och som passar just nu.
-
Jag hör din smärta, och det är ett stort steg att uttrycka sina känslor. De ord du har skrivit kan vara mycket svåra, men det är viktigt att komma ihåg att du inte är ensam om detta tillstånd. Människorna i din omgivning kanske inte alltid förstår vad du går igenom, men det finns professionella som kan stödja dig och hjälpa dig att hitta en väg ut.
-
Jag känner igen mig i di beskrivning och min mentala hälsa är under all kritik. Vet inte vad jag skall göra är fullständigt stressad och vill inte göra någonting. Helt slut och har ingen kraft kvar. Vill äta och sova. Vad skall jag göra och jag vill inte ha något med psykiatrin att göra. Helt nere o h förstörd.
-
Guld vidros
Känner igen mig och jag har varit där med… Livet går vidare och det finns ingenting som kan stoppa en från att fortsätta leva sitt liv. Kämpar man så kommer det tillslut bli bättre. Jag har lämpat sedan 2012 då jag kraschade med bilen/hade ett utfört ett misslyckat självmordförsök men låg på sjukhus 10 månader totalt… Testat suttiit i rullstol osv… Och tänker inte ge upp nu. Det är så ofta jag tänker på självmord men jag har vant mig vid att det är som det är. Man får försöka hitta nån sorts av livsgnista och göra saker man tycker är kul. Just nu jobbar jag ganska mycket, iaf så mycket jag klarar av och jag känner inte att jag får någon uppskattning direkt så det är tråkigt men det är ba hacka i sig och fortsätta, får se hur länge jag blir kvar på denna arbetsplatsen. Har jobbat på ett ställe i 6-7 år innan jag började plugga till kock så nu ska jag testa det men de är slitsamt för min hjärna och kropp… men just nu känner jag att jag skulle vilja vara kvar ett tag till får se vad som händer om en eller två månader, har lite andra idéer om jobb så det ska nog lösa sig. Tack för ordet. God ju och gott nytt år! Hoppas mina ord hjälpte lite iaf.
Du måste logga in för att kunna skapa nya trådar.