”Jag vill inte dö men jag orkar inte leva”

[Azure Cepevi]

”Jag vill inte dö men jag orkar inte leva”. När jag fick höra det här för första gången kändes det som att jag kunde relatera så mycket. Jag har mått dåligt i flera års tid men aldrig vågat ta tag i mitt mående eftersom jag alltid skämts så otroligt mycket över mig själv. Jag är rädd för att folk ska döma mig och lämna mig. Det har alltid känts som att det är mig det är fel på och inget man kan göra åt, jag bara är såhär. Till en början tänkte jag att det skulle gå över av sig självt men där hade jag helt fel! Det började med flertalet panikattacker om dagen, flera dagar i sträck. När mina föräldrar lämnat av mig på skolan, smög jag därifrån för att inte behöva känna paniken som uppstod när jag gick in genom dörrarna. Självklart var detta inget vinnande koncept och mina föräldrar fick reda på allt så småningom om. Jag drog mig mer och mer undan och ville inte hitta på saker. Allt kändes tråkigt och meningslöst. Tillslut, efter många om och men, tog jag mig iväg till kuratorn på skolan. Jag var stolt över mig själv för en gångs skull, nu skulle jag kanske få hjälp så allt blir bra igen. Vid den här tidpunkten var jag ca 12 år gammal. Men besöket hos kuratorn lämnade mig mer skärrad än hjälpt. Hon satt och stirrade på mig i 1 timme när jag satt och grät i panik och hon visade ingen omtanke eller sympati. Jag har aldrig känt mig så övergiven. Jag tror att det är efter detta som jag har fått svårare att öppna upp mig för folk eller prata om det som känns jobbigt, speciellt med personer som ska vara ”professionella”. För med den erfarenhet som jag har av att prata med ”professionella” så har de absolut inte varit det. Jag har ingen tillit till sånna personer längre. När jag äntligen tagit modet till mig att söka hjälp så måste jag väl ändå kunna få den stöttning jag behöver? Så jag gav upp på att försöka få hjälp. Jag försökte traggla mig vidare på egen hand. Det har inte funkat så bra och det har bara blivit värre och värre genom åren. Igen i min närmsta familj har märkt av mitt dåliga mående eftersom jag blivit så bra på att dölja det. Jag har inte velat prata om det heller eftersom skammen är så sjukt stor och det känns inte som att någon kommer förstå mig. För ungefär 1 år sedan utvecklade jag ett självskadebeteende för att kunna hantera alla jobbiga känslor och tankar. Jag visste i bakhuvudet att detta inte var en lösning egentligen men det var den enda lösningen jag hade just då och som jag kände var hjälpsam. För hjälp någon annanstans fanns inte. Men såklart blev inget bättre utan bara värre. I somras kände jag att jag hade fått nog. Jag hade konstant ångest, panikattacker, ett självskadebeteende, självmordstankar, allt kändes hopplöst. Så jag försökte ta mitt eget liv en kväll. Jag tog massa tabletter i hopp om att kunna somna in smärtfritt och bara få slippa allt, inte vakna. Jag kommer inte ihåg hur jag kom till sjukhuset men när jag vaknade så låg jag där. Jag låg inne flertalet dagar och fick träffa massa olika läkare, psykologer, psykiatriker osv. Jag fick diagnoserna: svår depression, social ångest och självdestruktivt beteende. Idag några månader efter händelserna känner jag mig orolig att jag ska hamna där igen. Jag är rädd för att jag ska få impulser till att försöka ta mitt liv. Jag är rädd att det inte kommer bli bättre. Jag har bytt medicin 3 gånger men inget har hjälpt hittills så jag börjar hamna i samma situation som tidigare där allt börjar kännas hopplöst. Jag vill inte dö längre men jag orkar inte leva. Det är en viss skillnad på att inte vilja leva alls och att inte vilja leva på ett jobbigt och svårt sätt. Och jag orkar inte ha det såhär mer och jag vill bara få bort det som gör så ont inuti mig. Hade ekar kunnat leva utan alla dessa problem, jobbiga tankar och känslor så skulle jag vilja göra det. Men det känns omöjligt. Jag vågar inte be någon om hjälp för jag skäms. Jag vill inte vara ivägen eller jobbig. Jag vet inte vad jag ska göra längre! Börjar känna att livet inte är någonting för mig, det bara är så. Det känns som att man försökt så hårt så många gånger men ingen eller inget hjälper, tillslut orkar man inte mer.