Jag vill dö, vågar inte be om hjälp

Jag har haft djupa depressioner i snart 10 år. Det går upp och ner men är aldrig bra. Jag vet inte riktigt hur bra känns längre. Det kanske har varit bra någon gång under alla dessa år men det känns inte som det. På grund av detta så känns mitt liv tomt. Helt meningslöst faktiskt. Jag har aldrig haft ett förhållande, aldrig varit kär, aldrig haft en sexuell upplevelse. Jag klarar inte av något av det. Jag kan inte vara bland folk eller knappt med de få vänner jag har kvar utan att hela tiden hata mig själv och påminna mig om att varje ord jag säger är fel, att varje rörelse är misslyckad. Jag hatar mig själv. Jag hatar mig för att jag förstör mitt eget liv. Jag har försökt att ta kontakt med några vänner men jag är nog inte en prioritet så har inte fått svar. Jag kan förstå det. Det är är tredje gången det är riktigt illa. Har blivit behandlad två gånger innan men har väl aldrig känt att det hjälpt på riktigt. Det är väldigt lätt att ljuga för vården och få dem att släppa taget om en. Jag skär mig och svälter mig i perioder, det har innan fungerat för att hålla ångesten i styr. Jag slutade för ca två veckor sedan. Det hjälper inte alls längre. Ingenting hjälper längre. Jag har haft självmordstankar länge men nu är det på en helt annan nivå. Det känns mer som en tvångstanke. Jag kan inte be om hjälp igen.

[Green Dyjyse]

Jo, du kan be om hjälp igen. Har du ingen familj du kan prata med? Och jag tror egentligen inte du hatar dig själv. Det är sin sjukdom som talar när du skriver så. Men jag är i liknande sits, så jag förstår att det bara är ord jag kommer med, och att du är sin sjukdom. Den har tagit kontroll. Så är det för mig också. Jag är väldigt begränsad i mitt liv p.g.a. min ångest och depression. Jag vill ändå be dig att kämpa på. Det kan vända lite grann, även om det inte kommer att försvinna helt.

Jag förstår dig verkligen, känner igen mig i det du skriver. Du måste komma ihåg att det är inte du som tänker såhär, det är sjukdomen och hjärspökena som bråkar med dig. Tänk dig att du har en djävul och en ängel på vardera axeln, låt inte djävulen vinna. Jag vet att det är svårt men att prata med någon hjälper faktiskt, lite grann eller ganska mycket, men den lilla gnuttan kan rädda ditt liv. Tänk på de saker som du mår bra av, som ger dig stöd. Jag har exempelvis min katt och att sova när det blir för jobbigt är oftast mina räddningar när det blir för tungt. Men när du känner att det inte finns någonting att leva för eller nånting alls måste du våga be om hjälp, ring 112. Massa styrkekramar till dig och vi kämpar på tillsammans, det finns folk som bryr sig om dig och det gör du själv innerst inne.